Steget över tröskeln

Igår var det söndag. Jag var ledig, fast jag valde att jobba en timme med att klippa och publicera mitt sjätte podavsnitt som varit nästan, nästan klart i över en vecka utan att jag lyckats hitta tiden att förse det med intro- och outro-jingel och ladda upp det på Soundcloud. Så skönt att få det gjort. 

Det kom minsann lite sol. Jag kände hur bra jag skulle må av en promenad i skogen. Den ligger alldeles nära, det är sådan vardagslyx att bara kunna ta på sig skorna och jackan, lyssna på något bra radioprogram i lurarna och följa stigen till el-ljusspåret. 

Det var bara det att då måste jag ju resa mig ur soffan, där jag satt och pillade med telefonen och gjorde absolut ingenting. Ju mer jag tänkte på det, desto tyngre kände jag mig. 

Jag lyckades komma ut till slut (se bildbevis ovan) och det var precis så skönt som jag föreställt mig. Andningen flyttade ner i magen, axlarna slappnade av, sinnena skärptes. 

Vad är det som gör att det är så svårt att ge mig själv det jag vet att jag behöver? En mycket intressant fråga, fast ganska ofta, bland annat just i det här fallet, så tror jag att frågan är fullständigt felställd, om målet är att faktiskt ta mig ut i skogen. Då är det smartare att ställa frågan: är jag beredd att stå ut med att det är obekvämt en liten stund, för att jag vet att det är värt det på sikt? Är jag beredd att sluta fundera över varför det är så skönt i soffan och helt enkelt resa mig upp och gå ut genom dörren, utan att passera Facebook? 

Idag är det måndag. Vad är det som min kropp och själ gärna vill att jag ska göra idag och som mitt bekväma jag tycker är lite för jobbigt?