ledarskap

Kommunikation för bättre samarbete – om att guida i processerna

Letar du efter film nr 2, som handlar om grupputveckling? Då ska du klicka här.

Är du bra på att få folk att samarbeta och att leda en grupp? I så fall gissar jag att du är bra på kommunikation. Så många verktyg och kompetenser som handlar om att stärka sammanhållningen, att hantera konflikter och att skapa en bra samtalskultur kan sorteras in under just den rubriken.

I förra veckan träffade jag min kollega Sara Norrby Wallin. Sara och jag har genomfört uppdrag tillsammans de senaste åren, eftersom våra verktygslådor kompletterar varandra väldigt bra och vi delar många förhållningssätt och värderingar. Dessutom har vi kul ihop.

Den här gången sågs vi för att spela in ett antal filmer om just kommunikation. Vi gör det som ett sätt att berätta om de workshops och utbildningar som vi erbjuder tillsammans. Den första filmen publiceras idag. I den berättar vi om varsin favoritmodell när det gäller just kommunikation.

Som alla riktigt bra modeller är de på ytan superenkla, nästan banala, samtidigt som de beskriver områden där det är lätt att gå vilse. De ger stöd när vi försöker fånga in och prata om sådant som är allt annat än enkelt.

Den första modellen beskriver hur svårt det kan vara att nå fram till varandra. Jag kanske tror att jag säger någonting till dig, men du hör någonting helt annat. Vi glömmer hur mycket vi kommunicerar bortom orden och hur många lager av tolkningar som budskapet måste ta sig igenom. När vi blir påminda om det så kan vi börja utforska olika sätt att förbättra kommunikationen.

Ledarskap och processguidning

Den andra modellen är en av mina favoriter. Den handlar om att öppna en fråga, att processa eller bereda den och att avsluta och stänga den. Det kan vara alltifrån en enskild fråga som vi diskuterar på ett möte till en större förändringsprocess på en arbetsplats.

20190402_132043.jpg

De här process-faserna, att öppna, processa och sedan stänga, kan verka självklara. Det är de inte. Inte när någon i gruppen kastar in tre nya idéer just som du som mötesledare börjar avrunda för att gå till beslut. Eller när några diskuterar olika steg och skapar en plan, långt innan du tycker att ni är överens om målet. Eller när chefen på en arbetsplats öppnar upp för diskussion, trots att beslutet egentligen redan är fattat.

Eller när det blir tyst och ingen riktigt vet om processen pågår eller har avstannat. Det finns en anledning att konduktören på tåget regelbundet ropar ut information under tiden som tåget står stilla, även när informationen är att det fortfarande inte finns någon information. När vi vet det så är vi delaktiga. Då kan vi stå ut med att vänta en stund till.

Att guida i olika processer är en av alla de uppgifter som ingår i ledarrollen. Huruvida ledaren är bra på det eller inte har stor påverkan på en arbetsplats, en organisation eller en grupp, vilket det nu gäller.

En ledare som är en skicklig processguide bidrar till att göra diskussionen mer jämlik. I de flesta grupper finns det personer med mer information än andra. Det gäller särskilt i grupper som består av både personal och frivilliga. Den som jobbar dagligen med en fråga har alltid ett informationsövertag över den som jobbar med frågan på sin fritid.

Då hjälper det när mötesledaren inleder varje diskussion med att påminna om varför frågan är uppe, vad som ska hända med den under det här mötet och vad som är nästa steg. Som mötesledare ger du alla runt bordet (inklusive dig själv) möjlighet att ställa om hjärnan från den förra frågan ni diskuterade och landa här och nu. Med lite tur skapar du också en samsyn inför diskussionen, ni blir överens om på vilken nivå ni ska diskutera och med vilket syfte.

Du kan avsluta diskussionen på samma sätt, genom att påminna om vad ni har bestämt och vad som kommer att hända med frågan nu.

Det har underlättat för mig många gånger att ha den här processbilden i huvudet och att fråga mig själv: Var är vi nu? Vad krävs i just den här fasen? Är vi överens om vad som ska hända eller är det någonting som behöver bli tydligare?

Det gäller för övrigt i mina egna projekt också. Det händer att jag inte är helt överens om mig själv om var i processen jag är. Då får jag ta ett möte med mig själv och reda ut det.

I vilka sammanhang har du användning av modeller för att förstå och förklara, när det gäller kommunikation? Var behöver du tydliggöra processen så att alla har samma chans att bidra på lika villkor?

Vill du ha ett mail nästa gång jag publicerar ett blogginlägg? Lämna din adress längst ner på sidan!

Kan vi få både ordning och reda och vildvuxet, frivilligt engagemang?

Kan vi både ha kakan och äta den?

Kan vi både ha kakan och äta den?

När myndigheter och frivilligorganisationer ska samarbeta kan det kännas som om vi kommer från två olika världar, med helt olika förutsättningar och olika synsätt. Detta trots att vi alla är överens om vad som behöver göras och trots att vi verkligen vill göra skillnad tillsammans. Vad är det som gör att vi krockar ibland?

Ordning och reda eller spontanitet, kreativitet och gemenskap?

Tänk dig en värld där ordning och reda är viktiga värderingar, liksom förutsägbarhet, struktur, tydliga roller och överenskommelser, stabilitet över tid, effektivitet och väl beprövade system och metoder. Var och en gör sin uppgift och bidrar med sin specifika pusselbit för att uppnå organisationens målsättning.

Samtidigt, i en annan värld, är spontanitet, kreativitet och ständig förändring nyckelord. Social gemenskap, intresse, glädje och lust är viktiga drivkrafter, liksom frustration, ilska och en insikt om att vi måste förändra världen och att det är bråttom.

I den ena världen finns tydliga roller och arbetsbeskrivningar. Var och en har sitt ansvarsområde och sitt mandat. I den andra världen kan titeln ordförande betyda helt olika saker, även i två lokalföreningar inom samma organisation.

I den ena världen är Sverige geografiskt uppdelat i områden med tydliga gränser. För varje kommun och varje län finns en styrning och det finns nätverk för de olika områdena att kommunicera med varandra. De delar med sig av beprövad metodik och om någonting fungerar på ett ställe så kan det exporteras till alla andra ställen.

I den andra världen uppstår verksamheter spontant, ibland för att ett behov finns och ibland helt enkelt för att en grupp människor har en idé som de vill pröva. Lika snabbt kan verksamheterna rinna ut i sanden eller avslutas, för att behovet eller engagemanget inte längre finns där. Ibland är det inte helt lätt att veta om verksamheten faktiskt har avslutats eller bara vilar en stund för att plötsligt slå upp ögonen igen som om ingenting hade hänt.

I den ena världen så räcker det med att prata med en person, på ett ställe, för att få information om hur helheten ser ut och vad som gäller.

I den andra världen finns en sådan mångfald att den som verkligen vill förstå hur det fungerar måste prata med många personer i olika positioner och på olika platser, för att få en rättvisande bild.

I den ena världen är det långa processer fram till beslut, långsiktighet och stabilitet är ledord. I den andra världen behöver en grupp frivilliga få stöd nu, omedelbart, medan engagemanget finns. Ett halvår senare kan det vara för sent och verksamheten har upphört.

Den ena världen är bra på att utvärdera och dokumentera. I den andra världen är de frivilliga redan på väg in i nästa projekt.

(Ja, jag drar det till sin spets här. Gissningsvis finns båda världarna inom din organisation, även om en av dem troligen dominerar.)

Samarbete mellan världarna

I olikheterna ligger styrkorna. Om den ena världen tar över så riskerar engagemanget och kreativiteten att dö ut. Men om världarna kan samarbeta på ett sätt som gör att de får behålla sina särarter och använda sina styrkor så kan resultatet bli fantastiskt.

Det kräver dock att vi lär känna varandra. Att vi tar oss tid att förstå hur den andra världen fungerar. Att vi samtalar på individnivå och är beredda att hitta pragmatiska lösningar. Att vi lyssnar och kommer ihåg att inte lägga vår egen verklighet över det vi ser, som ett filter.

I vilken värld befinner sig din organisation för det mesta? Hur bra är ni på att utforska eventuella samarbetspartners världar för att skapa förutsättningar för er båda att komma till sin rätt? Hur kan du bidra till det?

Vill du läsa mer av mig?

Vill du fortsätta tänka kring denna och andra frågor tillsammans med mig? Skrolla längst ner på sidan och lämna din mailadress, så hör jag av mig med jämna mellanrum. Ser fram emot att hålla kontakten med dig och med alla andra som vill göra skillnad och samtidigt leva ett gott liv!

Är din empati ett hinder i ditt ledarskap?

empati.jpg

Då och då möter jag ledare som har fått höra att de är alldeles för snälla. Eller ännu värre: de har fått veta från mentorer, coacher eller ledarutvecklare att de är för empatiska. Att deras empati är ett hinder om de verkligen vill lyckas som ledare. Att de behöver "jobba på att bli lite mindre empatisk".

Jag tycker faktiskt att det är ett dåligt råd, om än säkerligen välment. Du är inte för empatisk. Det är dags att vi reder ut begreppen.

Vad är empati?

Empati är ett begrepp som beskrivs och används på flera olika sätt. Ett vanligt sätt att diskutera empati är att dela upp det i två komponenter: affektiv och kognitiv empati:

1. Affektiv empati: förmågan att känna in det som någon annan känner, att leva sig in i någon annans känslor. Att själv känna av den smärta eller glädje som en annan människa känner, att en annan persons känslor väcker liknande känslor hos dig. 

Detta innebär inte att du nödvändigtvis förstår varför personen känner som den gör. Du behöver inte värdera, inte bestämma dig för om personens känslor är rimliga eller om du borde göra någonting åt saken. Affektiv empati handlar bara om att du har en förmåga att faktiskt känna in vad den andra personen känner. Via dina egna känselspröt får du information om den andra personens känslor.

Kan vi styra den här förmågan? Kan vi välja att känna empati eller inte, i en viss situation? Det vet jag inte. Däremot påverkas vår förmåga till empati av en mängd olika aspekter. Normer och fördomar spelar in och det verkar som att vi har större förmåga till empati med människor vi uppfattar som lika oss själva. 

(Avhumanisering, som beskrivs av Forum för levande historia som ett av stegen som vi behöver vara uppmärksamma på för att förebygga en upptrappning som kan leda till folkmord, innebär ju i grunden att vi lär oss att inte ha empati för en viss grupp människor.)

2. Kognitiv empati: förmåga att förstå vad den andra personen känner och kanske också varför. Att skapa mening i det du uppfattar att den andra personen känner. Att kunna sätta det i ett sammanhang och resonera kring det. 

Det handlar fortfarande inte om att hålla med, eller att göra den andra personens känslor och uppfattningar till sanning. Du kanske inte själv hade reagerat på det här sättet, men du förstår varför den andra personen gör det. Du accepterar att det här är verkligt för den personen.

Även här påverkas din förmåga av hur väl du känner personen och om du uppfattar att ni är en del av ett gemensamt sammanhang. Du kan träna din förmåga att förstå andra, genom att lyssna, ställa frågor och reflektera. Det kräver förstås att du faktiskt vill förstå den andra. 

Du kan sträva efter att förstå vad en annan människa känner och varför, helt utan att ge avkall på din egen känsla för vad som är rätt och fel.

Att känna med någon annan utan att förlora dig själv

Ok, vi bestämmer oss för att empati betyder att ha förmågan leva sig in i någon annans känslor och dessutom ha både förmåga och vilja att förstå vad den andra känner och varför. Hur kan detta vara ett hinder för ledarskap? 

Möjligen om du faller i en av följande fällor:

  1. Du övermannas av andras känslor. 
  2. Du väljer att låta andras känslor styra dina beslut. 

Det gäller att tydligt kunna skilja dina egna känslor från de känslor som väcks som en spegel-effekt av andras. 

Det händer att vi tror att vi är empatiska, men i själva verket har vi fantiserat ihop vad den andra personen känner och tänker, med utgångspunkt i oss själva. Det är lätt att råka blanda ihop egna minnen, känslor, rädslor och behov med andras.

Vi kan också råka svälja den andras känslor med hull och hår och göra dem till våra egna. Har du någon gång gått och känt dig ledsen eller rädd utan att veta varför, bara för att till sist inse att det här inte är dina egna känslor, att du plockat upp dem från någon annan? Då vet du vad jag menar. 

Ju tryggare och stadigare du är i dig själv, desto lättare är det att ha medkänsla och empati med andra. Det handlar inte om att skruva ner din empati. Möjligen att balansera den med starkare självkänsla. 

Konsten att vara snäll

När du har väl utvecklad empati så har du förmågan att känna in och förstå vad andra människor känner. Men vad gör du sedan med den informationen? Hur låter du din empati påverka dina beslut och handlingar?

I boken Konsten att vara snäll från 2005 gör Stefan Einhorn upp med den negativa klang som han uppfattar att orden snäll och god har fått. Han skriver:

Hur har det kunnat bli så här? Hur har beteckningar som “snäll” och “god” blivit negativt laddade ord? Varje gång jag hör den nedvärderande tonen häpnar jag och undrar om de som yttrar sig har insett vem det egentligen är som bäst har förstått vad som är viktigt i livet. Det är dags för ett paradigmskifte i synen på den snälla människan.

Och nog har det blivit ett paradigmskifte alltid. Fast inte alls det som Einhorn önskade sig, snarare tvärtom. Idag riskerar den som bryr sig om andra att få tillmälen som naiv, godhetsknarkare eller i värsta fall landsförrädare kastade på sig.

Stefan Einhorn försvarar i sin bok godhet och snällhet som de smarta och framgångsrika strategier de är, för såväl individer som organisationer och samhällen.

Det finns dock en anledning till bokens titel. Att vara snäll är en konst, en balansakt. Det ahr ingenting att göra med att låta sig köras över, att glömma lyssna på sin egen magkänsla, att sträva efter att bli omtyckt av alla eller att blunda för sådant som inte är rätt.

Tvärtom. Om att vara snäll betyder att göra det som du uppfattar som rätt och gott så kräver det ryggrad, mod och omdöme. Det kräver inte bara empati utan också att du känner dig själv, att du vet var du står och att du tar dig tid att lyssna in din egen kompass innan du fattar beslut.

Vad är ett gott ledarskap?

Empati är en superkraft. Det är en ovärderlig förmåga när det gäller att bemöta människor med omsorg och respekt och att samarbeta med andra.

Som alla superkrafter behöver din empati tränas och riktas för att du ska få så mycket ut av den som möjligt. Den behöver också balanseras och kombineras med mod, eftertänksamhet och reflektion.

Börja med att bestämma dig för vilken slags ledare du vill vara. Vad är ett gott ledarskap för dig? Hur vill du bemöta andra människor och hur vill du uppfattas?

Och vad behöver du för att må bra? Hur kan du använda din empati för att förstå människor omkring dig, utan att övermannas av känslor och tappa fotfästet? Och hur kan du värna dina egna gränser?

Hur kan du se till att du fattar väl genomtänkta beslut där empatin får vara med, men också ditt samvete, din förmåga till överblick och din uppfattning om vad som är rätt väg framåt?

DISC-profil på väggen där, säg mig genast vem jag är.

Jag har alltid varit väldigt kluven till olika typer av personlighetstest.

Å ena sidan så tycker jag mycket om enkla modeller som ger mig nya perspektiv och ett nytt språk för att utforska världen. Jag använder ofta modeller när jag utbildar, både sådana jag uppfunnit själv och sådana jag lånar av andra. Det är ett sätt att få distans till det vi diskuterar, att lyfta ut tankarna ur huvudet, göra dem synliga och mindre abstrakta.

Med modellens hjälp kan vi förenkla tillräckligt mycket för att vi ska kunna jämföra våra olika perspektiv och upptäcka hur olika – eller ibland hur lika – vi ser på världen. Jaha, du tänker så? Du upplever det här problemet på det där sättet? Plötsligt blir det möjligt att hitta helt nya lösningar som nyss var dolda för oss.

Å andra sidan så tycker jag inte om att bli placerad i ett fack. Vem gör det? Särskilt om jag inte känner igen mig i beskrivningen av mig. Och om någon annan tar sig rätt att analysera och bedöma mig och tror sig känna mig bättre än jag känner mig själv, utifrån någon slags “vetenskapligt” test, då blir jag direkt obstinat.

Om verkligheten och kartan inte stämmer överens så gäller verkligheten.

Jag är alltid noga med att poängtera att de modeller vi använder för att öka vår kunskap om oss själva och samarbetet mellan oss är just modeller. De är inte verkligheten. Ingen modell kan någonsin säga sanningen i all sin komplexitet. Och det är alltid du som vet bäst vem du är och vad du behöver och vill. Det är min utgångspunkt.

Modeller kan hjälpa oss att reda ut tankarna, att sortera och sätta ord på det där mellanmänskliga som är så svårt att fånga in.

Ta det nuförtiden så omåttligt populära verktyget DISC som exempel. DISC är ett slags diagram som består av två skalor. Verktyget finns i många olika varianter och både används och beskrivs på lite olika sätt.

Jag utbildade mig i verktyget för några år sedan och den variant jag använder kan lite slarvigt beskrivas så här: den ena skalan handlar om tempo. Pratar/tänker/agerar du i högre eller lägre hastighet än genomsnittet? Ytterligheterna på denna skala kan också beskrivas som introvert/avvaktande respektive extrovert/aktiv. Den andra skalan handlar om fokus: i ena änden finns sak- och uppgiftsfokus och i den andra finns människo- och relationsfokus.

Två skalor, fyra färger.

DISC.png

De två skalorna läggs i kors och skapar på så vis fyra olika fält. Det är dessa fält, beskrivna som varsin färg, som ligger till grund för bästsäljarpocketen Omgiven av idioter.

I verkligheten är vi sällan bara en färg och DISC säger dessutom väldigt lite om vem du är som person. Däremot kan det ge ledtrådar till hur du fungerar i samarbete med andra och kanske varför du retar dig på vissa människors sätt att kommunicera medan samarbetet flyter sömlöst med andra.

Jag tycker mycket om DISC. Det är ett lagom enkelt verktyg och för många ger det en ökad förståelse för vad de behöver för att komma till sin rätt och komma överens med andra.

Jag har också mött människor som blir provocerade och känner sig förminskade eller missförstådda när de “utsätts” för en DISC-analys. Eller som blir upprörda bara av att ämnet personlighets- eller kommunikationsstil-tester kommer på tal.

Rekryterare som använder personlighetstest med tveksam vetenskaplig grund som filter för att sortera bort oönskade sökande och chefer som förälskar sig i ett visst personlighetstest och beställer det till sina medarbetare utan att ta reda på om de behöver eller vill ha det, är ofta betydande orsaker till den motviljan.

Det är dessutom ett ganska drygt beteende att gå omkring och analysera andra och tala om människor i din omgivning hur de är och hur de borde agera i olika situationer. Oavsett om du bygger dina välmenande råd på personlighetstester eller ej. 

Ytterligare en risk med den här typen av tester är att människor resignerar och slutar att utmana sina gränser. De upplever sig ha fått facit på att de minsann fungerar så här, och så är det med det. Det bidrar inte till utveckling utan bara till stagnation.

Kasta ut modellerna med badvattnet?

Och ändå: rätt använda så lutar jag ändå åt att många av de modeller, verktyg och tester som finns på marknaden faktiskt kan bidra till mycket gott. De kan hjälpa oss att lära känna nya sidor av oss själva och att hitta språk för de viktiga samtal som vi behöver ha om vi ska skapa konstruktiva och hållbara samarbeten.

De kan lösa upp knutar hjälpa oss att hitta svar som vi letar efter.

Så hur kan vi fortsätta att använda modeller och verktyg som faktiskt kan ge oss större självkännedom och hjälpa oss att utvecklas som människor, utan att låta oss fångas i rutorna, eller stänga in oss själva?

Några nycklar kanske är att:

  • Ta alla tester, verktyg och modeller med en stor nypa salt.
  • Utforska och lära känna dig själv och dina olika sidor för din egen skull och inte för någon annans.
  • Använda det du känner igen dig i och släppa taget om det som du inte tycker stämmer in på dig.
  • Inte använda tester för att sortera eller bedöma andra människor mot deras vilja.
  • Lyssna på vår egen intuition och använda modeller och verktyg för att utforska och tydliggöra våra egna tankar, inte som facit eller diagnos. 

Hur tänker du? Har du fått insikter om dig själv tack vare verktyg och modeller? Gör de mer skada än nytta och hur kan vi hantera riskerna och samtidigt plocka godbitarna?

Får jag inte dansa är det inte min revolution

himmel.jpg

Det är när du gör det som du har lust med, på ditt sätt, med människor som du tycker om och litar på, som du gör som allra störst skillnad.

Eller som feministen, författaren och agitatorn Emma Goldman lär ha sagt: Får jag inte dansa så är det inte min revolution.

Om det nu var så hon sa. Citatet som tillskrivs henne dyker upp i många olika formuleringar och möjligen är finns det ingen kvar som var på plats och som minns hennes exakta ord.

Orden lär i alla fall ha yttrats på en tillställning där Emma Goldman fick en tillsägelse av en medkämpe i den anarkistiska rörelsen. Möjligen kan det ha låtit ungefär så här:

– Du, du kan inte studsa runt så där på dansgolvet om du ska vara en av våra främsta företrädare. Det är inte seriöst. Du får skärpa dig faktiskt.

Och Emma kan ha svarat ungefär:

– Skärpa dig kan du göra själv. Jag tänker vara mig själv och jag tänker vara fri. Får jag inte dansa så är jag inte intresserad av att vara en del av den här rörelsen. Förresten gör vi väl revolution för att skapa en värld där alla kan vara fria och njuta av livet? Hur ska vi kunna skapa den världen om vi kräver av varandra att vi ska vara “seriösa”, vad nu det betyder?

Ok. Jag tar mig ganska stora friheter här. Jag var inte där, som sagt. Men jag tror inte att jag är alltför långt från sanningen.

Vad är det som du inte kan vara utan, vilket är ditt “hur”, ditt sätt att göra skillnad? Vilken är din dans, ditt varför, vad tänker du inte kompromissa med?

Det är när du gör saker på ditt eget sätt som du har tillgång till din kreativitet, din skaparkraft, din sanning och din förmåga att förändra världen.

Dessutom är du värd ett liv där du får vara i din “zon” så mycket som möjligt.

Du är värd att få göra skillnad och må bra under tiden.

Den ädla konsten att brainstorma – och att komma till beslut

Igår var jag i Oskarshamn och höll en föreläsning om ideellt engagemang för en förening. Jag skulle ge dem inspiration och några goda råd på förmiddagen och på eftermiddagen skulle de fortsätta på egen hand med att diskutera visioner och mål och ta fram en verksamhetsplan för året.

Jag hade egentligen inte planerat att prata om mötesteknik, men det visade sig att deltagarna gärna ville ha tips kring just det. Det är en av de saker jag tycker mest om med att föreläsa i den ganska opretentiösa och flexibla form som jag har valt: jag kan alltid plocka upp sådant som är viktigt för deltagarna och på så vis skapar vi innehållet i föreläsningen tillsammans.

Kanske känner du igen dig i det här

Du sitter i en styrelse eller en annan grupp som ska fatta beslut tillsammans. Ni bestämmer er för att börja med att bolla olika idéer med varandra. Ni kanske till och med avsätter en tid för detta.

I Oskarshamn hittade jag den här fina gamla konsumskylten, högt upp i det blå. En evighetssymbol passar kanske riktigt bra för att illustrera planeringscykeln i en styrelse?

I Oskarshamn hittade jag den här fina gamla konsumskylten, högt upp i det blå. En evighetssymbol passar kanske riktigt bra för att illustrera planeringscykeln i en styrelse?

Tanken är att ni ska brainstorma och få fram många idéer som ni sedan kan prioritera bland, men när tiden är slut så har ni i själva verket bara en enda idé på pappret.

Det är inte så att ni fått idétorka, det är bara det att ni råkade fastna i den första idén som någon föreslog och all tid gick åt till att diskutera den. Ni gick igång på idén och började genast ta upp olika för- och nackdelar, vilken metod ni borde använda för att förverkliga idén, hur lång tid idén skulle kunna ta att genomföra eller vilken budget ni skulle behöva.

Problemet med detta är att ni använt ganska mycket tid och energi till att vrida och vända på en idé som kanske inte är den bästa idén, den som ni faktiskt bör gå vidare med. Ni har också gått miste om bra idéer som hade kunnat komma fram om ni gått vidare i tanken istället för att fastna vid den första idén.

Det är väldigt lätt att hamna där. Vi människor är problemlösare, vi är ofta inställda på att borra djupare och kritiskt granska en viss idé, snarare än att lista många idéer. Ändå finns det en poäng att göra det ibland.

Här är en checklista att använda till nästa gång:

  1. Börja med brainstorm, alltså att lista alla idéer ni kan komma på, utan inbördes rangordning. Ingen kritik av idéer i det här skedet och inga funderingar på för- och nackdelar eller kreativa sätt att genomföra idén. Detta handlar om vad, inte hur.
  2. Sedan är det dags att sortera, prioritera och välja vilken eller vilka idéer ni vill gå vidare med.
  3. Därefter går ni tillbaka till brainstorm-metoden, men nu med enbart en av idéerna i fokus. Nu handlar det om hur. Nu får ni komma med alla kreativa, smarta idéer på genomförande.
  4. Sedan är dags att sortera igen, att prioritera de olika genomförande-idéerna och tankarna och bestämma er för hur ni ska göra. Se till att ni fattar konkreta beslut: vem, vad, hur, när?
  5. Först när ni har gjort likadant med de idéer ni har bestämt er för att genomföra så kan ni göra en plan. Då är det också läge att titta på helheten. Blev det här realistiskt? Eller behöver ni gå tillbaka några steg och göra om någon del av processen?

Det här sättet att gå fram och tillbaka mellan brainstorming och sortering/beslutsfattande tycker jag är ett bra sätt att vara kreativ och samtidigt realistisk. Jag tror dessutom att jag tar den för given ibland, är det inte såhär som all planering går till? 

Vad är det som händer nu?

Då behöver jag påminna mig själv om vikten av att vi allihop är överens om vad det är vi håller på med. 

Alla är inte lika vana vid tanke-skiftet mellan brainstorming-mode och prioriterings/besluts-mode. Är det här en öppen diskussion, en brainstorm-session där vi kastar upp alla möjliga idéer på bordet? Eller är det en beslutspunkt där de idéer vi diskuterar ska vara genomtänkta?

Särskilt om du är ledare så är det smart att sakta ner och ta dig tid att påminna alla om i vilken fas diskussionen befinner sig.

Om ni går in i diskussionen med olika förväntningar och olika syn på vad syftet är med diskussionen så är det mycket lätt att bli osams. Det gäller särskilt om ni fungerar på olika sätt när det gäller kreativitet och samarbete. Är du en person som slänger ur dig tio idéer och genomför en, eller är du en person som tänker igenom en idé i taget och förkastar eller genomför den innan du går vidare till nästa? I det här avseendet är vi olika.

De flesta grupper har nytta av att då och då få diskutera idéer helt förutsättningslöst, utan krav på att de ska vara genomtänkta, rimliga eller ens genomförbara. Ofta är det nämligen inte den första idén som kommer fram som är den allra bästa.

Det är någonting som händer med oss när vi får prata vidare, tänka lite till, kasta ur oss ytterligare några idéer. Det är inte sällan som då plötsligt dyker upp en idé som löser problem på ett sätt som ni inte trodde var möjligt.

Vad gör du när allting händer på samma gång? Sju sätt att hantera stress och hålla balansen.

Häromdagen postade min vän och kollega Sara Norrby Wallin en video på Facebook, det är en spaning som hon kallar “Här kommer alla årstiderna på en och samma gång”.

Det är inte bara en parafras på Per Gessle, utan också en referens till en bild som jag brukar använda. Jag brukar prata om projekt i olika växtstadier: de som är på fröstadiet, de som bara tittar upp över ytan, de som blommar och ger frukt och de som det är dags släppa taget om så att näringen kan återgå till kretsloppet.

Sara beskriver hur det är full fart på samtliga stadier i hennes liv just nu, både privat och jobbmässigt. Hon undrar: hur gör vi för att hålla balansen, hur hanterar vi när allting verkar hända precis samtidigt?

Det är inte bara för sin egen del som Sara funderar över de här frågorna. Om en vecka modererar hon ett frukostmöte på temat hållbart arbetsliv, för näringslivet i Växjö. Och Sara och jag har det stora nöjet att få vara med på ett hörn när LSU – Sveriges ungdomsorganisationer tar ett ordentligt grepp om frågan om hållbart engagemang för oss som brinner.

Sara delar med sig av några bra strategier i slutet av sin video. Jag vill fylla på med några här. Vi kommer båda att återkomma till frågan, tillsammans och var för sig. Och vi vill gärna höra dina tankar! Skriv en kommentar: vad är ditt bästa överlevnadstips när det blir för mycket i din vardag?

1. Se stressen i vitögat

Mitt första tips är att göra en kartläggning. Stanna upp. Skriv ner din stress. Och då menar jag allt: skriv ner allt det som stressar dig. Vilka projekt, vilka åtaganden, vilka relationer, vilka ansvarsområden eller roller? Skriv huller om buller. Fånga stressen på pappret.

När du får ner allt på papper så får du lite mer överblick, lite mer kontroll. Du kan se varje sak för sig, istället för att allt rusar runt i ditt huvud. Kanske ser du redan lösningar på en del av det som stressar. Kanske är det vissa saker som faktiskt inte känns så farligt stressande längre, eller inte så viktiga som du upplevde nyss.

Men framför allt blir det möjligt att ta nästa steg:

2. Gör en ärlig översyn

Ta hjälp av någon du litar på om du vill, eller ta ett möte med dig själv: Är det här tillståndet tillfälligt, så som Sara beskriver i videon?

Kommer det att lugna sig snart, handlar det här om att dina åtaganden klumpade ihop sig på ett olyckligt sätt eller att många olika saker anföll dig i flock? Är det “lite mycket just nu” på riktigt, eller har det blivit ett tillstånd som inte verkar förändras framöver?

Om det är tillfälligt: känns det ok? Är det ok att det är mycket under en period och har du planerat in tillräcklig återhämtning efter den här perioden?

Om det inte är tillfälligt utan du känner att din vardag faktiskt är så här stressig och det påverkar dig negativt, så är det läge att förändra saker. Det ska inte vara så här. Livet ska inte vara en ständig jakt. Det ska vara gott att leva.

Är det någon del av ditt liv som behöver förändras, mer eller mindre radikalt? Vad behöver du för att göra den förändringen?

3. Hantera det som stressar dig

Det är lätt att få panik och bli paralyserad av stress. Men du kan ta kontrollen. Du kan välja att titta på ett projekt i taget, ta hjälp av någon annan om det behövs och göra en plan. Vad behöver hända? Vad behöver du hjälp med? Vad behöver du släppa taget om?

Är det någonstans du behöver sänka ambitionerna, kanske “kill your darlings”, kanske bestämma dig för att skjuta upp saker eller göra saker bra istället för perfekt, trots att du är en person som alltid levererar i tid och med hög kvalitet?

stress.png

Är det något område som skulle behöva lite mer struktur, behöver du hitta system som underlättar? Kanske ett sätt att fånga in tankar så att du slipper ha dem i huvudet?

När jag har mycket på gång samtidigt så plockar jag fram två av mina favoritfrågor: Vilket är det enklaste sättet? och Finns det ett enklare sätt? och ställer någon av dem till mig själv inför varje sak jag ska göra, varje projekt jag tar tag i. Det brukar hjälpa mig att skala ner och inte gör allting så förfärligt komplicerat. 

4. Be om hjälp

Involvera människor omkring dig. Prata med dina närmaste och be om hjälp, gärna så specifikt som det går. Det kan handla om att få praktisk hjälp och avlastning eller hjälp att tänka och planera. Det kan handla om att förvarna om att du har väldigt mycket nu och inte kommer att kunna leverera på den nivå som de är vana vid från dig.

Det kan också handla om att berätta för dina närmaste att du är stressad och orolig och att du behöver extra kärlek och omtanke.

Är det möjligen så att du kan bli lite kort i tonen mot dem du älskar när du är stressad? (Jag vet att det händer mig.) Kanske finns det risk för att det i sin tur triggar igång reaktioner hos dem så att ni hamnar i onödiga konflikter?

Be om hjälp. Människor omkring dig kan inte läsa dina tankar. Berätta för dem vad du behöver och be om ursäkt ifall du har råkat trampa dem på tårna lite för ofta (och lite för hårt) på sistone.

5. Ta hand om dig

Skapa utrymme för vila och återhämtning. Nu genast. Det behöver inte vara så komplicerat, men du behöver stanna upp och andas. Särskilt när det är som mest hektiskt. Ge dig tid att äta ordentligt (utan att jobba samtidigt), varva ner innan du ska sova, umgås med människor du tycker om, vara ensam. Gör det just du behöver för att sänka dina stressnivåer.

6. Är du rädd att gå in i väggen?

Allt fler pratar om utbrändhet som en folksjukdom, närmast en epidemi. Inte minst bland unga som har ledarpositioner inom den ideella sektorn.

Det är bra att vi pratar om det här och att vi tar det på allvar. Men själva rädslan för att bli utbränd kan också vara en stor stressfaktor i sig själv. Det gäller att vi tar risken att bränna ut oss på allvar – men utan att låta den risken bli ytterligare en sak vi måste hålla koll på och hantera, bland alla andra projekt och åtaganden.

Att du har mycket att göra under en period betyder inte att du riskerar att gå in i väggen. Men du behöver vara ärlig mot dig själv och lyhörd för vad du vill, har lust med och behöver. Särskilt om du är en person som är bra på att ta ansvar, se alla andras behov, bita ihop och göra det som krävs.

Här är mina råd: bestäm dig för att du är värd ett hållbart vardagsliv. Och sök hjälp om du är orolig. Prata med vårdcentralen eller företagshälsovården om du har tillgång till en sådan. Förutsätt inte att du förr eller senare kommer att gå in i väggen utan ta hjälp att utvärdera din oro och ta reda på om den är befogad.

7. Var försiktig med den där drinken

Slutligen: Sara avslutar sin video med en fin liten hint till sin man om att det möjligen är dags att ställa frågan “Vill du ha en drink” när den här arbetsveckan äntligen är slut. Hon poängterar också att detta händer mycket sällan i hennes liv.

Jag missunnar inte Sara en drink, tvärtom. Men jag vill säga detta: om du märker att alkohol (eller någon annan drog) har blivit ditt sätt att slappna av från stressen, kanske till och med ett måste för att få tankarna att sluta snurra, då är det en varningssignal. Antingen behöver du göra förändringar i ditt liv därför att du just nu utsätts för alldeles för mycket stress, eller också handlar det om att du behöver hitta en annan ritual, ett annat sätt att markera gränsen mellan arbete och vila för dig själv. En annan portal mellan världarna.

Du är värd att må bra

Ett gott liv handlar om att göra skillnad, att förändra världen, men också om att må bra i sin vardag. Att känna att du kommer till din rätt, att du får tillgång till dina superkrafter, att du får ha roligt och att det du gör är meningsfullt.

Vi behöver göra upp med normaliseringen av orimligt mycket stress som en del av livet för den som brinner för någonting. Vi behöver sluta acceptera och stå ut och börja ställa krav och ta kontrollen.

Vilket är ditt bästa knep eller tips för att må bra, även när det händer mycket på alla fronter samtidigt? Skriv en kommentar om du vill.