Utmana sina gränser – varför då?

bekvam-basta-jag.jpg

Vi har ju våra upptrampade stigar. Saker vi gör av gammal vana. Sådant som känns enkelt, bekvämt, hemtamt.

Och så finns det saker vi gör som är en bit utanför bekvämlighetszonen. Som tar lite extra energi och som kanske skrämmer oss en aning, men som vi gör ändå för att...

Ja, varför då egentligen?

I mitt jobb ingår det ganska ofta att stå på scen, på ett eller annat sätt. Att vara synlig, att ha allas blickar på sig. Nuförtiden tycker jag att det känns helt ok. Eller mer än så: för det mesta tycker jag till och med att det är väldigt roligt.

Jag har kommit över den där känslan jag hade i början, de där sabotörerna på axeln som viskade att jag inte var bra nog, att det kanske var farligt att kliva upp på den där scenen, att publiken skulle skratta åt mig eller (kanske ännu värre) ignorera mig och leka med sina mobiler hellre än att lyssna på mig. Den där gnagande känslan av fara som jag vet är ett tecken på att jag befinner mig på gränsen av vad jag är bekväm med.

Det är ju så med den där bekvämlighetszonen: den blir större ju mer vi utmanar gränserna. Om jag gör det som känns främmande och ovant tillräckligt mycket så upptäcker jag till sist att det nya territoriet inte känns så nytt längre, att det där som jag förut tyckte var läskigt eller främmande nu har blivit en ganska bekväm del av min repertoar.

Gränserna har flyttats. Jag känner mig hemma på scenen. Jag känner mig trygg med det jag ska framföra och jag litar på att de som lyssnar kommer att få med sig åtminstone några värdefulla guldkorn från det jag har att säga.

Nu är det nya saker som ligger alldeles utanför bekvämlighetszonen. Att prata med en videokamera till exempel, där jag inte kan få den kontakt med lyssnarna som jag är van vid. Det känns inte omöjligt, men ovant och ganska utmanande.

Jag gör det ändå, precis som jag i början klev upp på scenen trots oroskänslan i magen. Varför? För att jag vill någonting som är viktigt för mig, jag vill prata med många människor om frågor som verkligen betyder någonting för mig. Jag vill ha kontakt med alla er som också brinner för ledarskap, engagemang, att vara en god kraft, att göra skillnad. Därför är det värt känslan av att vara obekväm, obehaget i att bryta ny mark.

Jag fortsätter att utmana mig själv när jag märker att gränsen för min bekvämlighetszon är i vägen och hindrar mig från att vara mitt bästa jag och göra den skillnad jag vill göra.

Det finns många andra saker jag är obekväm med eller rädd för. Att bada utomhus när det är kallt väder (alltså sådär kallt som det oftast är på sommaren i Sverige). Vilda djur som är alldeles för vana vid människor, som ekorrarna i parkerna i London som äter ur människors händer, tycker jag är mycket obehagligt. Jag är obekväm med de flesta idrottsformer också.

Måste jag möta alla dessa rädslor eller obekvämligheter? Nix pix. Det är en av de allra bästa sakerna med att vara vuxen tycker jag: att jag bestämmer själv vad jag vill träna på. Och så länge som de otäcka ekorrarna i Londons parker inte hindrar mig från att förverkliga mina drömmar och komma till min rätt som människa så går jag hellre en omväg än bokar in tid för fobi-terapi. Jag har nämligen andra gränser som jag hellre vill ägna min energi åt att utmana.

Om vi vill göra skillnad och verkligen använda de styrkor vi har, om vi vill känna oss levande och vara en god kraft, så behöver vi ibland göra saker som vi upplever som ovana, besvärliga, kanske skrämmande. Vi behöver tillåta oss att vara rädda och ändå ta de steg vi behöver för att nå våra mål. Vi behöver acceptera att det ganska ofta är obekvämt att förändra.

Men det finns inget självändamål i att tänja på alla möjliga gränser bara för sakens skull. Du bestämmer vilka av dina inre krokodiler du väljer att möta just idag. Och vilka som gott kan ligga där i godan ro och muttra för sig själva.