Vad betyder det att lyssna till sin inre röst?

20181023_164055.jpg

För några dagar sedan var jag gäst i podden Drömmen om Målajord, som drivs av min goda vän Maria Estling Vanneståhl. Tillsammans med Sara Norrby Wallin var jag inbjuden till ett specialavsnitt av podden, där vi resonerade kring frågor som lyssnare skickat in.

Båda frågorna som vi funderade över i poddsamtalet handlade om att lyssna till sin inre kompass (vilket inte är så konstigt eftersom det är det som är temat i Marias podd. Den första frågan handlade om att följa sin inre kompass i vardagen och den andra handlade mer specifikt om att starta företag med den inre kompassen som guide.

Lyssna gärna på avsnittet, jag tycker att det blev ett bra (och långt!) samtal om många olika aspekter av det här att följa sitt hjärta.

En av de många olika trådarna vi följde i samtalet handlade om att det ofta inte är så enkelt att över huvud taget höra sin inre röst. Eller rättare sagt: det kan vara en kakafoni av inre röster, vilken är det egentligen jag ska lyssna på?

När Sara och jag för några veckor sedan höll en workshopdag med en grupp anställda vid ett studieförbund om just det här med att följa sin inre kompass, så delade vi upp den inre kompassen i två delar:

Att låta det du vet är viktigt för dig väga tungt

För mig handlar att lyssna till min inre kompass om att komma ihåg att väga in det jag vill. Jag vet att frihet att styra mitt eget liv är viktigt för mig. Jag vet också att jag behöver känna mig trygg och att jag vill ha mycket tid i vardagen tillsammans med människor som betyder mycket för mig.

Det kan jag välja att väga in när jag fattar beslut i mitt liv. Jag kan fundera över om ett visst vägval kommer att ta mig närmare ett gott liv, så som jag definierar det, eller tvärtom.

Det är ett sätt att lyssna inåt som är ganska analytiskt och logiskt, fast med min alldeles egna logik. När jag fattar beslut på det här sättet så kan jag oftast formulera för mig själv varför jag väljer som jag gör.

Jag tänker på den här rösten som mitt sanna jag, som en version av mig själv som bara vill mig väl och som struntar i vad alla andra tycker.

Att lyssna till din intuition

Ett annat sätt att lyssna inåt är att lyssna på kroppen. Magkänsla, intuition, inre kompass, kalla det vad du vill. Det handlar om den där rösten eller snarare känslan av att du vet.

Vad är det du vet? Ja, det är ofta svårt att formulera när det gäller din intuition. Det här är nämligen en ordlös röst. Den pratar till dig på andra sätt, i andra kanaler än den talade.

Min kollega och vän Therese Hagstedt brukar beskriva det som att det kan vara något som skaver, något som känns fel. Eller som en bubblande, sprudlande glädje i kroppen. Eller som att kroppen faktiskt fysiskt lutar sig mot det du vill ha, eller från det som känns fel. Kroppen vet, långt innan vi har hunnit göra några för- och emot-listor eller ens insett att vi står inför ett beslut.

Väga samman hjärta och hjärna

När min inre kompass fungerar som bäst så är det så här: jag känner en känsla av att någonting är rätt eller fel (det är vad min intuition oftast säger, den säger JA eller NEJ, sällan något mer nyanserat än så) och då stannar jag upp och lyssnar. Jag tillåter mig att känna den där känslan, utan att försöka sätta ord på den.

Sen kopplar jag på mitt mer verbala, analytiska jag. Jag frågar mig själv: vad är det för beslut jag står inför? Och har jag vägt in det jag vet är viktigt för mig? Har jag kommit ihåg att låta min egen lust, min egen vilja, väga minst lika tungt som alla andra aspekter i den här frågan?

Alla andra inre röster

När min inre kompass inte fungerar särskilt bra, vilket oftast beror på att jag är utarbetad, trött eller stressad, så fungerar det snarare så här: jag känner en känsla av JA eller NEJ i min kropp. Innan jag ens hunnit stanna upp och känna efter så har en tredje röst tagit över, en som varken är min intuition eller mitt kloka, vuxna jag.

Rösten pratar snabbt och listar genast alla anledningar i världen som finns för att jag inte ska lyssna på den där känslan. Vad ska alla andra tycka? Vi har inte tid med det här. Det är för riskabelt. Du vet redan allt om det här, det finns ingen anledning att tänka över det en gång till. Nu gör vi så här, det har vi ju redan bestämt, det går inte att ångra sig nu. Du har ju lovat.

Den rösten är min rädsla. Mina krokodiler, kanske du tänker om du någon gång har hört mig föreläsa. De har egentligen inte särskilt mycket att tillföra, men om jag är trött eller stressad så händer det att jag lyssnar en bra stund på dem innan jag genomskådar dem för vad de är.

Vilka andra röster har du i ditt inre? Kanske en vänlig men lite överbeskyddande föräldraröst som säger att du visst ska lyssna på din intuition, men kanske inte följa alla dess nycker utan att åtminstone ta på mössa och vantar först?

Eller en inre treåring som byter favorittröja fem gånger innan ni kommit ut genom dörren? En obstinat tonåring? En galen uppfinnare? En nörd, en konstnär, en lat katt som helst vill sova hela dagen?

Vem ska jag tro på?

Det är inte så konstigt att det kan vara förvirrande och ibland frustrerande att försöka lyssna inåt. Jag tycker ändå att det är värt besväret. Jag vill leva ett liv som passar mig, hela mig. Där jag får komma till min rätt, med alla mina olika egenheter och behov.

Då behöver jag lära känna mig själv en smula.

För det mesta räcker det för mig att lyssna och att väga samman hjärta och hjärna när det går. Jag behöver inte ha fullständig demokrati i mitt inre, det är fortfarande jag som bestämmer.

Kanske väcker det här en massa frågor hos dig. Är det alltid rätt att lyssna inåt? Blir jag inte egoistisk då? Hur ska vi kunna samsas i familjen, på arbetsplatsen, i samhället, om alla bara går efter vad som känns bra hela tiden?

Det är relevanta frågor. Som får vänta till en annan gång.