hållbarhet

Redo för december?

20181126_080042.jpg

Det är december på lördag, tro det eller ej. Så småningom börjar det bli dags att summera året och kliva in i nästa.

I början av 2018 pratade jag med min eminenta poddpanel, mina fem återkommande poddgäster som hjälper mig att reflektera kring livet, om vad de önskade för året.

Du kan lyssna på avsnittet här:

Hur blev det egentligen? Det ska jag fråga dem vid tillfälle.

Podden Leva Gott kommer att gå in i ett nytt skede till våren. Jag har några idéer jag vill testa som jag hoppas ska göra podden mer lättlyssnad och framför allt lättare att följa, genom att avsnitten får en mer logisk följd och kommer ut mer regelbundet. Mer om det längre fram!

Det är lite märkligt, så här års brukar jag ha väldigt högt tempo, många uppdrag och mycket att göra. Jag brukar känna att jag inte har tid med att året håller på att ta slut, jag brukar sträcka ut året någon månad och bestämma att det nya året kan få börja sådär i februari.

I år känns det inte så. Min kalender är lagom luftig och jag märker att jag på olika sätt börjar förbereda mig för ett nytt år.

Hur är det för dig? Blir du stressad av att tänka att 2018 snart är över, eller ska det bli skönt att lägga det bakom dig? Längtar du efter jullovsvila och att stänga av hjärnan eller bubblar det av idéer du vill förverkliga framöver?

Vad betyder det att lyssna till sin inre röst?

20181023_164055.jpg

För några dagar sedan var jag gäst i podden Drömmen om Målajord, som drivs av min goda vän Maria Estling Vanneståhl. Tillsammans med Sara Norrby Wallin var jag inbjuden till ett specialavsnitt av podden, där vi resonerade kring frågor som lyssnare skickat in.

Båda frågorna som vi funderade över i poddsamtalet handlade om att lyssna till sin inre kompass (vilket inte är så konstigt eftersom det är det som är temat i Marias podd. Den första frågan handlade om att följa sin inre kompass i vardagen och den andra handlade mer specifikt om att starta företag med den inre kompassen som guide.

Lyssna gärna på avsnittet, jag tycker att det blev ett bra (och långt!) samtal om många olika aspekter av det här att följa sitt hjärta.

En av de många olika trådarna vi följde i samtalet handlade om att det ofta inte är så enkelt att över huvud taget höra sin inre röst. Eller rättare sagt: det kan vara en kakafoni av inre röster, vilken är det egentligen jag ska lyssna på?

När Sara och jag för några veckor sedan höll en workshopdag med en grupp anställda vid ett studieförbund om just det här med att följa sin inre kompass, så delade vi upp den inre kompassen i två delar:

Att låta det du vet är viktigt för dig väga tungt

För mig handlar att lyssna till min inre kompass om att komma ihåg att väga in det jag vill. Jag vet att frihet att styra mitt eget liv är viktigt för mig. Jag vet också att jag behöver känna mig trygg och att jag vill ha mycket tid i vardagen tillsammans med människor som betyder mycket för mig.

Det kan jag välja att väga in när jag fattar beslut i mitt liv. Jag kan fundera över om ett visst vägval kommer att ta mig närmare ett gott liv, så som jag definierar det, eller tvärtom.

Det är ett sätt att lyssna inåt som är ganska analytiskt och logiskt, fast med min alldeles egna logik. När jag fattar beslut på det här sättet så kan jag oftast formulera för mig själv varför jag väljer som jag gör.

Jag tänker på den här rösten som mitt sanna jag, som en version av mig själv som bara vill mig väl och som struntar i vad alla andra tycker.

Att lyssna till din intuition

Ett annat sätt att lyssna inåt är att lyssna på kroppen. Magkänsla, intuition, inre kompass, kalla det vad du vill. Det handlar om den där rösten eller snarare känslan av att du vet.

Vad är det du vet? Ja, det är ofta svårt att formulera när det gäller din intuition. Det här är nämligen en ordlös röst. Den pratar till dig på andra sätt, i andra kanaler än den talade.

Min kollega och vän Therese Hagstedt brukar beskriva det som att det kan vara något som skaver, något som känns fel. Eller som en bubblande, sprudlande glädje i kroppen. Eller som att kroppen faktiskt fysiskt lutar sig mot det du vill ha, eller från det som känns fel. Kroppen vet, långt innan vi har hunnit göra några för- och emot-listor eller ens insett att vi står inför ett beslut.

Väga samman hjärta och hjärna

När min inre kompass fungerar som bäst så är det så här: jag känner en känsla av att någonting är rätt eller fel (det är vad min intuition oftast säger, den säger JA eller NEJ, sällan något mer nyanserat än så) och då stannar jag upp och lyssnar. Jag tillåter mig att känna den där känslan, utan att försöka sätta ord på den.

Sen kopplar jag på mitt mer verbala, analytiska jag. Jag frågar mig själv: vad är det för beslut jag står inför? Och har jag vägt in det jag vet är viktigt för mig? Har jag kommit ihåg att låta min egen lust, min egen vilja, väga minst lika tungt som alla andra aspekter i den här frågan?

Alla andra inre röster

När min inre kompass inte fungerar särskilt bra, vilket oftast beror på att jag är utarbetad, trött eller stressad, så fungerar det snarare så här: jag känner en känsla av JA eller NEJ i min kropp. Innan jag ens hunnit stanna upp och känna efter så har en tredje röst tagit över, en som varken är min intuition eller mitt kloka, vuxna jag.

Rösten pratar snabbt och listar genast alla anledningar i världen som finns för att jag inte ska lyssna på den där känslan. Vad ska alla andra tycka? Vi har inte tid med det här. Det är för riskabelt. Du vet redan allt om det här, det finns ingen anledning att tänka över det en gång till. Nu gör vi så här, det har vi ju redan bestämt, det går inte att ångra sig nu. Du har ju lovat.

Den rösten är min rädsla. Mina krokodiler, kanske du tänker om du någon gång har hört mig föreläsa. De har egentligen inte särskilt mycket att tillföra, men om jag är trött eller stressad så händer det att jag lyssnar en bra stund på dem innan jag genomskådar dem för vad de är.

Vilka andra röster har du i ditt inre? Kanske en vänlig men lite överbeskyddande föräldraröst som säger att du visst ska lyssna på din intuition, men kanske inte följa alla dess nycker utan att åtminstone ta på mössa och vantar först?

Eller en inre treåring som byter favorittröja fem gånger innan ni kommit ut genom dörren? En obstinat tonåring? En galen uppfinnare? En nörd, en konstnär, en lat katt som helst vill sova hela dagen?

Vem ska jag tro på?

Det är inte så konstigt att det kan vara förvirrande och ibland frustrerande att försöka lyssna inåt. Jag tycker ändå att det är värt besväret. Jag vill leva ett liv som passar mig, hela mig. Där jag får komma till min rätt, med alla mina olika egenheter och behov.

Då behöver jag lära känna mig själv en smula.

För det mesta räcker det för mig att lyssna och att väga samman hjärta och hjärna när det går. Jag behöver inte ha fullständig demokrati i mitt inre, det är fortfarande jag som bestämmer.

Kanske väcker det här en massa frågor hos dig. Är det alltid rätt att lyssna inåt? Blir jag inte egoistisk då? Hur ska vi kunna samsas i familjen, på arbetsplatsen, i samhället, om alla bara går efter vad som känns bra hela tiden?

Det är relevanta frågor. Som får vänta till en annan gång.

Strategies for hopeless days

Det här är en översättning till engelska av ett tidigare inlägg, på begäran.

skugga på garaget.jpg

There are days when I feel powerless and overwhelmed by all that happens. What can I do? What can we do? How can I ever feel I've done enough? It's easy to lose hope and direction. To be angry, sad, disappointed and afraid.

When I feel that way, there are a few things i need to remind myself of:

Your feelings are real, true and wise.

What you know is true. Your grief and anger over the state of the world are justified, it is a very reasonable response. You feel this way because you choose to see things as they are and not turn a blind eye. That you choose not to numb yourself.

Surround yourself with people who understand this, and who would never tell you to stop exaggerating or that you should get a grip. (And please do not say those things to yourself either.)

Remember what you want (not just what you do not want).

What is important to you and why, what are you passionate about? Do not let misery cloud your view, turn off Facebook and the news if you need to, for you to hear your own inner voice. Remind yourself of what kind of world you want to create, repeat that vision for yourself, let it empower you.

When your vision is stronger than your fear, the paralysis releases it’s grip and you can move forward again.

It's easy to let your thoughts be hijacked by the news or by social media. To get stuck in beeing reactive, to fight one dragon after the other without vision or strategy. That’s exhaustive and not very effective. Look up and direct your focus. What is important to you?

Choose the way you want to contribute right now.

Take out pen and paper and draw three circles that overlap in the middle. One circle represents your vision, what you want to contribute, what matters to you. The next circle represent what you are great at, your superpower. The third circle represents what you like to do, what lights you up, what makes you feel alive.

What's in the overlap? Choose how you want to contribute right now, in a way that suits you, How can you make a difference in an area that matters most to you, while using your unique gifts.

Perhaps you want to take in some other perspectives when you make your choice. For example, how can you choose something lets you be with people you love, or how can you choose something that matches the amount of time and energy you currently have.

Sometimes it’s a good idea to get engaged in a political party. Sometimes a more short-term commitment is a better idea, maybe something where you can contribute a couple of hours a week. Supporting an organization with your membership or a financial contribution are other options. The important thing is that you choose a way to channel your frustration into action. Keep in mind that every piece of the puzzle is equally important, no matter how big or small it is.

Take care.

Eat good food. Get enough sleep. Allow yourself to enjoy a walk, an ice cream, a bath, a conversation with a good friend. It's so easy to feel insufficient or impatient, or to feel ashamed because you're safe and sound and have a roof over your head, when so many others are suffering.

But you deserve to feel good. You are entitled to enjoy your life. Yes, you have a responsibility for the world, but you share that responsibility with all the other people on this planet. Just as we all share the right to a good life. You make no one happier because you deny yourself happiness.

Remember, you're more powerful than you imagine. And you're not alone. We are many, many who cry, and then get up, organize and keep on changing the world, one step at a time.

Note to self, for hopeless days: breathe. And read this blog post again.

Ta hand om dig själv så att du inte blir cynisk

En bild av världen genom en glasruta får illustrera det här inlägget. Hur närvarande är du?

En bild av världen genom en glasruta får illustrera det här inlägget. Hur närvarande är du?

Ett av höstens mest spännande uppdrag blir att prata med frivilligkrafter, politiker och tjänstemän om ideellt engagemang för att underlätta för nyanlända att snabbt hitta fotfästet och skapa sig ett liv i Sverige.  

Det är två workshops som jag ska hålla, under en konferens som handlar om frivilliginsatser för integration. Den första workshopen är lite bredare och handlar om ideellt engagemang, den andra handlar specifikt om att ta hand om sig själv och må bra, även när du möter människor som befinner sig i svåra situationer. 

Terapeuten Fredrik Persson och pratade jag om precis det i det allra första avsnittet av min podd. Idag pratade jag kort med Hanna Weyler Müller, terapeut på Rädda Barnen, för att få ytterligare inspel inför workshopen.

Det är inte första gången jag pratar med frivilliga kring de här frågorna. Det är inte många år sedan jag höll en workshop på samma tema för aktiva inom Amnesty som hade som uppdrag att besöka Migrationsverkets förvar och möta dem som sitter frihetsberövade där i väntan på utvisning. 

Här är de tankar jag skrev ner, efter mitt samtal med Hanna idag: 

Du har rätt att må bra. Du får vara rädd om dig, du får hitta sätt att återhämta dig. Ingen annan mår bättre för att du tar ut dig eller mår dåligt. 

Du har faktiskt en skyldighet att ta hand om dig. Om du bara ger av dig själv till andra utan att fylla på dina reserver, om du låter ditt engagemang för världen bryta ner dig, så riskerar det att få allvarliga konsekvenser. Och inte bara för dig.

Allvarlig stress kan göra dig mindre empatisk, det kan påverka dina nära relationer och din förmåga att vara närvarande, både med dem som betyder allra mest för dig och för de människor du försöker hjälpa. Du behöver ta hand om dig själv, så att du inte trubbas av och blir cynisk. 

Ofta räcker det att vara medmänniska. Att finnas där för en människa som på olika sätt är i kris eller befinner sig i en svår situation i livet behöver inte alltid handla om djupa samtal. Tvärtom: ofta kan det vara lika viktigt att skratta tillsammans, att göra någonting praktiskt eller att bara finnas där. Visst kan du lyssna om personen du möter behöver prata, men det behöver inte alltid vara det som är din funktion. 

Ta inte över någons problem eller erbjud dig att fixa för mycket. Aktivera människor istället. Spåna tillsammans på olika sätt som personen du möter kan hjälpa sig själv. Om du går därifrån med en lista på saker som du ska fixa, medan den andra personen förväntas vara passiv, så har du gjort både dig själv och personen du vill hjälpa en björntjänst. 

Vad gör att du mår bra? Gör en lista. Se till att du får påfyllning. Umgås med människor som får dig att må bra, ät god mat, sov ordentligt, skratta mycket. Ibland kan det viktigaste av allt vara att bidra med livsglädje och värme. Hur ska du kunna göra det om du inte tar hand om dig själv? 

Nu är det din tur. Vad gör du för att se till att hålla din låga brinnande och må bra i din vardag? Hur kan du se till att du kan fortsätta vara en närvarande medmänniska, såväl i dina nära relationer som i ditt engagemang? 

Premiär: en verktygslåda för ett hållbart engagemang!

LSU - Sveriges ungdomsorganisationer har tagit ett grepp om frågan om hur vi kan bidra till hållbarhet, glädje och hälsa för alla de som är engagerade inom ungdomsrörelsen, såväl anställda som förtroendevalda.

Projektet heter Hållbart Engagemang och Ledarskap (HEL) och häromdagen lanserades den metodbank som är en del av resultatet. In och botanisera! 

Jag har tillsammans med Sara Norrby Wallin haft förmånen att bidra med några pusselbitar till metodbanken, bland annat tips och verktyg för känsliga samtal, om konsten att skapa en varm och modig kultur och om att hantera att-göra-listor och prioritering. 

metodbank.png

Metodbanken är skapad för ungdomsrörelsen, men verktygen fungerar för alla typer av organisationer. 

Men HEL är så mycket större än bara metodbanken (som i sig är fantastisk och alldeles gratis!). Under våren har LSU också sjösatt ett ledarskapsprogram med tema hållbart engagemang.

En kartläggning har också gjorts, för att undersöka vilka faktorer det är som bidrar till stress och hur vi kan vända den helt oacceptabla trenden att stress och psykisk ohälsa ökar bland engagerade i de många medlemsorganisationer som finns under LSU:s paraply. 

Det här är en fråga som ligger mig mycket varmt om hjärtat. Jag är så glad att vi är många som på olika sätt bidrar till att skapa förutsättningar för ett starkt, hållbart, hälsofrämjande engagemang! 

Får jag inte dansa är det inte min revolution

himmel.jpg

Det är när du gör det som du har lust med, på ditt sätt, med människor som du tycker om och litar på, som du gör som allra störst skillnad.

Eller som feministen, författaren och agitatorn Emma Goldman lär ha sagt: Får jag inte dansa så är det inte min revolution.

Om det nu var så hon sa. Citatet som tillskrivs henne dyker upp i många olika formuleringar och möjligen är finns det ingen kvar som var på plats och som minns hennes exakta ord.

Orden lär i alla fall ha yttrats på en tillställning där Emma Goldman fick en tillsägelse av en medkämpe i den anarkistiska rörelsen. Möjligen kan det ha låtit ungefär så här:

– Du, du kan inte studsa runt så där på dansgolvet om du ska vara en av våra främsta företrädare. Det är inte seriöst. Du får skärpa dig faktiskt.

Och Emma kan ha svarat ungefär:

– Skärpa dig kan du göra själv. Jag tänker vara mig själv och jag tänker vara fri. Får jag inte dansa så är jag inte intresserad av att vara en del av den här rörelsen. Förresten gör vi väl revolution för att skapa en värld där alla kan vara fria och njuta av livet? Hur ska vi kunna skapa den världen om vi kräver av varandra att vi ska vara “seriösa”, vad nu det betyder?

Ok. Jag tar mig ganska stora friheter här. Jag var inte där, som sagt. Men jag tror inte att jag är alltför långt från sanningen.

Vad är det som du inte kan vara utan, vilket är ditt “hur”, ditt sätt att göra skillnad? Vilken är din dans, ditt varför, vad tänker du inte kompromissa med?

Det är när du gör saker på ditt eget sätt som du har tillgång till din kreativitet, din skaparkraft, din sanning och din förmåga att förändra världen.

Dessutom är du värd ett liv där du får vara i din “zon” så mycket som möjligt.

Du är värd att få göra skillnad och må bra under tiden.

Din irritation har någonting att säga dig

20180517_193544.jpg

För några år sedan jobbade jag med ett uppdrag som hade väldigt tydliga (och snäva) ramar. Det irriterade mig. Det störde mig att jag inte fick mer svängrum, att någon redan hade bestämt vad jag skulle göra.

Först förstod jag inte riktigt att det var just det som irriterade mig, jag var bara missnöjd och gick omkring och muttrade för mig själv.

Tills jag kom på en sak som jag egentligen vet, ett tips som kan sorteras in under avdelningen råd som jag ofta ger andra men glömmer att leva efter själv:

När jag är irriterad eller arg på någonting, när det skaver och känns fel, då är det en chans att lära känna mig själv bättre.

Min irritation har någonting att säga mig, den ger ledtrådar till vem jag är och vad som är viktigt för mig.

För att få tag i ledtråden behöver jag stanna upp och ta mig tid att lyssna, undersöka min irritation närmare istället för att gå upp i den och låta den göra livet surt för mig själv och min omgivning.

– Varför känns inte det här uppdraget kul, frågade jag min sambo som är en av de människor i världen som känner mig bäst. Det borde vara kul, det är ju helt rätt på så många sätt?

– Ja, svarade han. Men du har ju den där grejen med andras förväntningar.

– Vadå?

– Du blir ju lite obstinat. Du har själv väldigt höga förväntningar på dig själv och allt du gör, men ingen annan får ha förväntningar på dig. Då blir du sur.

Den iakttagelsen var så mitt i prick (och levererad med så mycket kärlek) att jag började gapskratta.

Jag kanske inte skulle uttrycka det exakt så, men det stämmer att jag har svårt att förlika mig med alltför specifika och snäva krav från andra. Jag har absolut en obstinat sida, särskilt när jag känner mig detaljstyrd. 

Plötsligt var det tydligt för mig varför just det här uppdraget inte riktigt passade mig. Någon annan hade stakat ut vägen jag skulle gå och bestämt exakt vilka mål jag skulle uppnå. Jag kände mig kontrollerad och låst. Jag tappade lusten eftersom det inte fanns rum för min kreativitet.

Jag behöver ett stort mått av frihet när jag arbetar. Jag behöver få styra mig själv och använda min kompetens inte bara i själva arbetet utan också i planeringen och styrningen av det jag jobbar med. Det är bland annat därför som jag driver eget företag: för att kunna följa mitt hjärta och skapa det arbete som passar mig.

Det är inte alltid som irritationen talar om vad jag behöver. Ibland skvallrar den istället om en stark värdering jag har, någonting som jag tycker borde vara annorlunda.

När de smulor som mina i övrigt så välartade bonus-tonåringar lämnar på bordet får mig att se rött så handlar det egentligen inte om smulorna. Det handlar om att jag har en stark värdering om att ta hänsyn och tänka på hur våra handlingar påverkar andra, i stort och i smått. 

Orättvisa, maktspel och girighet är andra saker som gör mig arg, vilket oftast avspeglar sig i irritation över det som till synes är småsaker men som i förlängningen kan kopplas till något av detta.

När jag förstår hur det hänger ihop och varför jag reagerar som jag gör så blir jag lugnare, jag får mer kontakt med vem jag är och dessutom ökar mitt handlingsutrymme. När jag vet vad som är grunden till irritationen så är det lättare att göra någonting åt saken. 

Vad går du och irriterar dig på just nu? Vad gör dig sur, tvär eller obekväm?

Finns det någon ledtråd i det, kan du lyssna efter den kloka röst som finns bakom irritationen?

Möjligen kan du komma närmare svaret på en av följande frågor, eller båda om du har tur:

Vad behöver du för att må bra och komma till din rätt?

Vilken skillnad vill du göra, på vilket sätt vill du förändra världen?