personlig utveckling

Vad betyder det att lyssna till sin inre röst?

20181023_164055.jpg

För några dagar sedan var jag gäst i podden Drömmen om Målajord, som drivs av min goda vän Maria Estling Vanneståhl. Tillsammans med Sara Norrby Wallin var jag inbjuden till ett specialavsnitt av podden, där vi resonerade kring frågor som lyssnare skickat in.

Båda frågorna som vi funderade över i poddsamtalet handlade om att lyssna till sin inre kompass (vilket inte är så konstigt eftersom det är det som är temat i Marias podd. Den första frågan handlade om att följa sin inre kompass i vardagen och den andra handlade mer specifikt om att starta företag med den inre kompassen som guide.

Lyssna gärna på avsnittet, jag tycker att det blev ett bra (och långt!) samtal om många olika aspekter av det här att följa sitt hjärta.

En av de många olika trådarna vi följde i samtalet handlade om att det ofta inte är så enkelt att över huvud taget höra sin inre röst. Eller rättare sagt: det kan vara en kakafoni av inre röster, vilken är det egentligen jag ska lyssna på?

När Sara och jag för några veckor sedan höll en workshopdag med en grupp anställda vid ett studieförbund om just det här med att följa sin inre kompass, så delade vi upp den inre kompassen i två delar:

Att låta det du vet är viktigt för dig väga tungt

För mig handlar att lyssna till min inre kompass om att komma ihåg att väga in det jag vill. Jag vet att frihet att styra mitt eget liv är viktigt för mig. Jag vet också att jag behöver känna mig trygg och att jag vill ha mycket tid i vardagen tillsammans med människor som betyder mycket för mig.

Det kan jag välja att väga in när jag fattar beslut i mitt liv. Jag kan fundera över om ett visst vägval kommer att ta mig närmare ett gott liv, så som jag definierar det, eller tvärtom.

Det är ett sätt att lyssna inåt som är ganska analytiskt och logiskt, fast med min alldeles egna logik. När jag fattar beslut på det här sättet så kan jag oftast formulera för mig själv varför jag väljer som jag gör.

Jag tänker på den här rösten som mitt sanna jag, som en version av mig själv som bara vill mig väl och som struntar i vad alla andra tycker.

Att lyssna till din intuition

Ett annat sätt att lyssna inåt är att lyssna på kroppen. Magkänsla, intuition, inre kompass, kalla det vad du vill. Det handlar om den där rösten eller snarare känslan av att du vet.

Vad är det du vet? Ja, det är ofta svårt att formulera när det gäller din intuition. Det här är nämligen en ordlös röst. Den pratar till dig på andra sätt, i andra kanaler än den talade.

Min kollega och vän Therese Hagstedt brukar beskriva det som att det kan vara något som skaver, något som känns fel. Eller som en bubblande, sprudlande glädje i kroppen. Eller som att kroppen faktiskt fysiskt lutar sig mot det du vill ha, eller från det som känns fel. Kroppen vet, långt innan vi har hunnit göra några för- och emot-listor eller ens insett att vi står inför ett beslut.

Väga samman hjärta och hjärna

När min inre kompass fungerar som bäst så är det så här: jag känner en känsla av att någonting är rätt eller fel (det är vad min intuition oftast säger, den säger JA eller NEJ, sällan något mer nyanserat än så) och då stannar jag upp och lyssnar. Jag tillåter mig att känna den där känslan, utan att försöka sätta ord på den.

Sen kopplar jag på mitt mer verbala, analytiska jag. Jag frågar mig själv: vad är det för beslut jag står inför? Och har jag vägt in det jag vet är viktigt för mig? Har jag kommit ihåg att låta min egen lust, min egen vilja, väga minst lika tungt som alla andra aspekter i den här frågan?

Alla andra inre röster

När min inre kompass inte fungerar särskilt bra, vilket oftast beror på att jag är utarbetad, trött eller stressad, så fungerar det snarare så här: jag känner en känsla av JA eller NEJ i min kropp. Innan jag ens hunnit stanna upp och känna efter så har en tredje röst tagit över, en som varken är min intuition eller mitt kloka, vuxna jag.

Rösten pratar snabbt och listar genast alla anledningar i världen som finns för att jag inte ska lyssna på den där känslan. Vad ska alla andra tycka? Vi har inte tid med det här. Det är för riskabelt. Du vet redan allt om det här, det finns ingen anledning att tänka över det en gång till. Nu gör vi så här, det har vi ju redan bestämt, det går inte att ångra sig nu. Du har ju lovat.

Den rösten är min rädsla. Mina krokodiler, kanske du tänker om du någon gång har hört mig föreläsa. De har egentligen inte särskilt mycket att tillföra, men om jag är trött eller stressad så händer det att jag lyssnar en bra stund på dem innan jag genomskådar dem för vad de är.

Vilka andra röster har du i ditt inre? Kanske en vänlig men lite överbeskyddande föräldraröst som säger att du visst ska lyssna på din intuition, men kanske inte följa alla dess nycker utan att åtminstone ta på mössa och vantar först?

Eller en inre treåring som byter favorittröja fem gånger innan ni kommit ut genom dörren? En obstinat tonåring? En galen uppfinnare? En nörd, en konstnär, en lat katt som helst vill sova hela dagen?

Vem ska jag tro på?

Det är inte så konstigt att det kan vara förvirrande och ibland frustrerande att försöka lyssna inåt. Jag tycker ändå att det är värt besväret. Jag vill leva ett liv som passar mig, hela mig. Där jag får komma till min rätt, med alla mina olika egenheter och behov.

Då behöver jag lära känna mig själv en smula.

För det mesta räcker det för mig att lyssna och att väga samman hjärta och hjärna när det går. Jag behöver inte ha fullständig demokrati i mitt inre, det är fortfarande jag som bestämmer.

Kanske väcker det här en massa frågor hos dig. Är det alltid rätt att lyssna inåt? Blir jag inte egoistisk då? Hur ska vi kunna samsas i familjen, på arbetsplatsen, i samhället, om alla bara går efter vad som känns bra hela tiden?

Det är relevanta frågor. Som får vänta till en annan gång.

Strategies for hopeless days

Det här är en översättning till engelska av ett tidigare inlägg, på begäran.

skugga på garaget.jpg

There are days when I feel powerless and overwhelmed by all that happens. What can I do? What can we do? How can I ever feel I've done enough? It's easy to lose hope and direction. To be angry, sad, disappointed and afraid.

When I feel that way, there are a few things i need to remind myself of:

Your feelings are real, true and wise.

What you know is true. Your grief and anger over the state of the world are justified, it is a very reasonable response. You feel this way because you choose to see things as they are and not turn a blind eye. That you choose not to numb yourself.

Surround yourself with people who understand this, and who would never tell you to stop exaggerating or that you should get a grip. (And please do not say those things to yourself either.)

Remember what you want (not just what you do not want).

What is important to you and why, what are you passionate about? Do not let misery cloud your view, turn off Facebook and the news if you need to, for you to hear your own inner voice. Remind yourself of what kind of world you want to create, repeat that vision for yourself, let it empower you.

When your vision is stronger than your fear, the paralysis releases it’s grip and you can move forward again.

It's easy to let your thoughts be hijacked by the news or by social media. To get stuck in beeing reactive, to fight one dragon after the other without vision or strategy. That’s exhaustive and not very effective. Look up and direct your focus. What is important to you?

Choose the way you want to contribute right now.

Take out pen and paper and draw three circles that overlap in the middle. One circle represents your vision, what you want to contribute, what matters to you. The next circle represent what you are great at, your superpower. The third circle represents what you like to do, what lights you up, what makes you feel alive.

What's in the overlap? Choose how you want to contribute right now, in a way that suits you, How can you make a difference in an area that matters most to you, while using your unique gifts.

Perhaps you want to take in some other perspectives when you make your choice. For example, how can you choose something lets you be with people you love, or how can you choose something that matches the amount of time and energy you currently have.

Sometimes it’s a good idea to get engaged in a political party. Sometimes a more short-term commitment is a better idea, maybe something where you can contribute a couple of hours a week. Supporting an organization with your membership or a financial contribution are other options. The important thing is that you choose a way to channel your frustration into action. Keep in mind that every piece of the puzzle is equally important, no matter how big or small it is.

Take care.

Eat good food. Get enough sleep. Allow yourself to enjoy a walk, an ice cream, a bath, a conversation with a good friend. It's so easy to feel insufficient or impatient, or to feel ashamed because you're safe and sound and have a roof over your head, when so many others are suffering.

But you deserve to feel good. You are entitled to enjoy your life. Yes, you have a responsibility for the world, but you share that responsibility with all the other people on this planet. Just as we all share the right to a good life. You make no one happier because you deny yourself happiness.

Remember, you're more powerful than you imagine. And you're not alone. We are many, many who cry, and then get up, organize and keep on changing the world, one step at a time.

Note to self, for hopeless days: breathe. And read this blog post again.

Det går visst att göra allt. Möjligen inte samtidigt.

Det här är de några projekt som fyller min tid just nu:

  • Under den här och nästa vecka jobbar jag för Länsstyrelsen med den slutgiltiga rösträkningen efter valet. Riksdagsvalet är klart, varenda röst och vartenda kryss är kontrollräknat i flera instanser och resultatet är rapporterat. (Inte för att det gjorde det politiska läget särskilt mycket tydligare.) Vissa av kommunerna och landstingen har vi fortfarande kvar att räkna.

  • Jag projektleder samtidigt delar av Läsfest: en litteraturvecka i november där bibliotek och studieförbund i hela Kronoberg bjuder in till olika event. Som en del av Läsfest ordnas en skrivtävling för unga mellan 16 och 21 år. Just nu samlar jag in alla spännande arrangemang som ska in i programmet. Läs mer på www.lasfest.se.

  • Ett av de mest spännande och oväntade uppdragen är att handleda sex folkhögskoleelever som studerar berättande. Jag handleder dem per telefon och coachar dem i deras individuella skapande, som består av berättande inom vitt skilda medier och genrer. Jag lär mig massor och jag har möjlighet att använda det jag kan om såväl berättande som att coacha skapande människor.

  • Jag förbereder även flera uppdrag som jag genomför senare i höst: processledningsuppdrag som ska syftar till bättre samarbete mellan olika avdelningar inom en ideell organisation, workshops i ideellt ledarskap och i att möta människor i svåra situationer utan att själv tappa fotfästet, en ledarskapsutbildning och flera föreläsningar.

Jag är en rastlös själ. Jag behöver omväxling, jag behöver få använda mina olika styrkor, lägga till nya verktyg i min verktygslåda och vara kreativ på nya sätt.

 Vilket projekt ska jag börja med idag?

Vilket projekt ska jag börja med idag?

Samtidigt behöver jag trygghet, lugn och ro, tid att tänka. Det kan verka som behov som är svåra att kombinera, men jag tycker att jag lyckas bra.

Är du också intresserad och kompetent inom många olika områden? Gillar du att få använda dina styrkor på nya sätt, kombinera dina favoritområden till nya, upptäcka okända territorier?

Jag känner igen mig mycket i den här TED-föreläsningen om Multipotentialites. Gör du? Får du i så fall tillräcklig utlopp för din mångsidiga kreativitet? Tillåter du dig att vilja sträcka dig i många olika riktningar eller kämpar du med att hålla dig i en av alla möjliga lådor?

Ta hand om dig själv så att du inte blir cynisk

 En bild av världen genom en glasruta får illustrera det här inlägget. Hur närvarande är du?

En bild av världen genom en glasruta får illustrera det här inlägget. Hur närvarande är du?

Ett av höstens mest spännande uppdrag blir att prata med frivilligkrafter, politiker och tjänstemän om ideellt engagemang för att underlätta för nyanlända att snabbt hitta fotfästet och skapa sig ett liv i Sverige.  

Det är två workshops som jag ska hålla, under en konferens som handlar om frivilliginsatser för integration. Den första workshopen är lite bredare och handlar om ideellt engagemang, den andra handlar specifikt om att ta hand om sig själv och må bra, även när du möter människor som befinner sig i svåra situationer. 

Terapeuten Fredrik Persson och pratade jag om precis det i det allra första avsnittet av min podd. Idag pratade jag kort med Hanna Weyler Müller, terapeut på Rädda Barnen, för att få ytterligare inspel inför workshopen.

Det är inte första gången jag pratar med frivilliga kring de här frågorna. Det är inte många år sedan jag höll en workshop på samma tema för aktiva inom Amnesty som hade som uppdrag att besöka Migrationsverkets förvar och möta dem som sitter frihetsberövade där i väntan på utvisning. 

Här är de tankar jag skrev ner, efter mitt samtal med Hanna idag: 

Du har rätt att må bra. Du får vara rädd om dig, du får hitta sätt att återhämta dig. Ingen annan mår bättre för att du tar ut dig eller mår dåligt. 

Du har faktiskt en skyldighet att ta hand om dig. Om du bara ger av dig själv till andra utan att fylla på dina reserver, om du låter ditt engagemang för världen bryta ner dig, så riskerar det att få allvarliga konsekvenser. Och inte bara för dig.

Allvarlig stress kan göra dig mindre empatisk, det kan påverka dina nära relationer och din förmåga att vara närvarande, både med dem som betyder allra mest för dig och för de människor du försöker hjälpa. Du behöver ta hand om dig själv, så att du inte trubbas av och blir cynisk. 

Ofta räcker det att vara medmänniska. Att finnas där för en människa som på olika sätt är i kris eller befinner sig i en svår situation i livet behöver inte alltid handla om djupa samtal. Tvärtom: ofta kan det vara lika viktigt att skratta tillsammans, att göra någonting praktiskt eller att bara finnas där. Visst kan du lyssna om personen du möter behöver prata, men det behöver inte alltid vara det som är din funktion. 

Ta inte över någons problem eller erbjud dig att fixa för mycket. Aktivera människor istället. Spåna tillsammans på olika sätt som personen du möter kan hjälpa sig själv. Om du går därifrån med en lista på saker som du ska fixa, medan den andra personen förväntas vara passiv, så har du gjort både dig själv och personen du vill hjälpa en björntjänst. 

Vad gör att du mår bra? Gör en lista. Se till att du får påfyllning. Umgås med människor som får dig att må bra, ät god mat, sov ordentligt, skratta mycket. Ibland kan det viktigaste av allt vara att bidra med livsglädje och värme. Hur ska du kunna göra det om du inte tar hand om dig själv? 

Nu är det din tur. Vad gör du för att se till att hålla din låga brinnande och må bra i din vardag? Hur kan du se till att du kan fortsätta vara en närvarande medmänniska, såväl i dina nära relationer som i ditt engagemang? 

Vem tar hand om vinbären? Om sol, saft och sommarstress.

Additionsstress kallas det visst.

Att skrolla i Facebookflödet och lägga ihop alla bilder av badande barn i solnedgång, jordgubbstårtor, vackra klippor, segelbåtar, paraplydrinkar och kanelbullar, skogspromenader, cykelsemestrar, vandringsleder i Spanien, Almedalsmingel, hundvalpar och nykläckta kycklingar, New York-resor, Pride-partyn och fågelskådning i gryningsdimma.

Att lägga samman allt och sedan jämföra sitt eget futtiga liv med summan av kardemumman. Alla vet att det inte är en rättvis jämförelse, att lägga samman alla sina facebookvänners respektive höjdpunkter och tänka att de tillsammans representerar en lycklig (lyckad) sommar.

Det hjälps inte. Känslan av att missa något, att gå miste om något, att inte vara med där det händer och att min semester inte är riktigt sådär härligt aktiv och samtidigt fullständigt avslappnad som en semester ska vara, smyger sig på.

Och hettan. Den obarmhärtiga solen som torkar ut allt, gör mig matt och orkeslös och väcker domedagstankar och klimatångest. Det dåliga samvetet över att jag har mage att klaga över värmen, jag som inte ens har några djur som far illa eller grödor som torkar bort.

I trädgården står tre överfulla vinbärsbuskar och glor på mig. Det är inte jag som har planterat er, vill jag säga. Jag har inte ansvar för alla de där bären. Jag orkar inte, det är för varmt. Vinbären svarar inte, de bara tiger och glor. Grenarna dignar av bär och böjer sig mot jorden.

Hur är det nu man gör när man har semester? Vad är egentligen återhämtning och hur åstadkommer jag den så effektivt som möjligt, så att jag är maximalt återhämtad, pigg, taggad och redo när alla roliga uppdrag sätter igång igen i september?

Jag kapitulerar. Jag plockar vinbär. Jag kokar saft och marmelad. Jag bidrar till någon annans semesterstress genom att lägga ut några bilder på Facebook. Sen stänger jag in mig i husets svalaste rum, med Netflix och en skål salta jordnötter.

Snart är det höst. Jag längtar lite dit. Det är nästan en förbjuden tanke.

vinbar.jpg

Är din empati ett hinder i ditt ledarskap?

empati.jpg

Då och då möter jag ledare som har fått höra att de är alldeles för snälla. Eller ännu värre: de har fått veta från mentorer, coacher eller ledarutvecklare att de är för empatiska. Att deras empati är ett hinder om de verkligen vill lyckas som ledare. Att de behöver "jobba på att bli lite mindre empatisk".

Jag tycker faktiskt att det är ett dåligt råd, om än säkerligen välment. Du är inte för empatisk. Det är dags att vi reder ut begreppen.

Vad är empati?

Empati är ett begrepp som beskrivs och används på flera olika sätt. Ett vanligt sätt att diskutera empati är att dela upp det i två komponenter: affektiv och kognitiv empati:

1. Affektiv empati: förmågan att känna in det som någon annan känner, att leva sig in i någon annans känslor. Att själv känna av den smärta eller glädje som en annan människa känner, att en annan persons känslor väcker liknande känslor hos dig. 

Detta innebär inte att du nödvändigtvis förstår varför personen känner som den gör. Du behöver inte värdera, inte bestämma dig för om personens känslor är rimliga eller om du borde göra någonting åt saken. Affektiv empati handlar bara om att du har en förmåga att faktiskt känna in vad den andra personen känner. Via dina egna känselspröt får du information om den andra personens känslor.

Kan vi styra den här förmågan? Kan vi välja att känna empati eller inte, i en viss situation? Det vet jag inte. Däremot påverkas vår förmåga till empati av en mängd olika aspekter. Normer och fördomar spelar in och det verkar som att vi har större förmåga till empati med människor vi uppfattar som lika oss själva. 

(Avhumanisering, som beskrivs av Forum för levande historia som ett av stegen som vi behöver vara uppmärksamma på för att förebygga en upptrappning som kan leda till folkmord, innebär ju i grunden att vi lär oss att inte ha empati för en viss grupp människor.)

2. Kognitiv empati: förmåga att förstå vad den andra personen känner och kanske också varför. Att skapa mening i det du uppfattar att den andra personen känner. Att kunna sätta det i ett sammanhang och resonera kring det. 

Det handlar fortfarande inte om att hålla med, eller att göra den andra personens känslor och uppfattningar till sanning. Du kanske inte själv hade reagerat på det här sättet, men du förstår varför den andra personen gör det. Du accepterar att det här är verkligt för den personen.

Även här påverkas din förmåga av hur väl du känner personen och om du uppfattar att ni är en del av ett gemensamt sammanhang. Du kan träna din förmåga att förstå andra, genom att lyssna, ställa frågor och reflektera. Det kräver förstås att du faktiskt vill förstå den andra. 

Du kan sträva efter att förstå vad en annan människa känner och varför, helt utan att ge avkall på din egen känsla för vad som är rätt och fel.

Att känna med någon annan utan att förlora dig själv

Ok, vi bestämmer oss för att empati betyder att ha förmågan leva sig in i någon annans känslor och dessutom ha både förmåga och vilja att förstå vad den andra känner och varför. Hur kan detta vara ett hinder för ledarskap? 

Möjligen om du faller i en av följande fällor:

  1. Du övermannas av andras känslor. 
  2. Du väljer att låta andras känslor styra dina beslut. 

Det gäller att tydligt kunna skilja dina egna känslor från de känslor som väcks som en spegel-effekt av andras. 

Det händer att vi tror att vi är empatiska, men i själva verket har vi fantiserat ihop vad den andra personen känner och tänker, med utgångspunkt i oss själva. Det är lätt att råka blanda ihop egna minnen, känslor, rädslor och behov med andras.

Vi kan också råka svälja den andras känslor med hull och hår och göra dem till våra egna. Har du någon gång gått och känt dig ledsen eller rädd utan att veta varför, bara för att till sist inse att det här inte är dina egna känslor, att du plockat upp dem från någon annan? Då vet du vad jag menar. 

Ju tryggare och stadigare du är i dig själv, desto lättare är det att ha medkänsla och empati med andra. Det handlar inte om att skruva ner din empati. Möjligen att balansera den med starkare självkänsla. 

Konsten att vara snäll

När du har väl utvecklad empati så har du förmågan att känna in och förstå vad andra människor känner. Men vad gör du sedan med den informationen? Hur låter du din empati påverka dina beslut och handlingar?

I boken Konsten att vara snäll från 2005 gör Stefan Einhorn upp med den negativa klang som han uppfattar att orden snäll och god har fått. Han skriver:

Hur har det kunnat bli så här? Hur har beteckningar som “snäll” och “god” blivit negativt laddade ord? Varje gång jag hör den nedvärderande tonen häpnar jag och undrar om de som yttrar sig har insett vem det egentligen är som bäst har förstått vad som är viktigt i livet. Det är dags för ett paradigmskifte i synen på den snälla människan.

Och nog har det blivit ett paradigmskifte alltid. Fast inte alls det som Einhorn önskade sig, snarare tvärtom. Idag riskerar den som bryr sig om andra att få tillmälen som naiv, godhetsknarkare eller i värsta fall landsförrädare kastade på sig.

Stefan Einhorn försvarar i sin bok godhet och snällhet som de smarta och framgångsrika strategier de är, för såväl individer som organisationer och samhällen.

Det finns dock en anledning till bokens titel. Att vara snäll är en konst, en balansakt. Det ahr ingenting att göra med att låta sig köras över, att glömma lyssna på sin egen magkänsla, att sträva efter att bli omtyckt av alla eller att blunda för sådant som inte är rätt.

Tvärtom. Om att vara snäll betyder att göra det som du uppfattar som rätt och gott så kräver det ryggrad, mod och omdöme. Det kräver inte bara empati utan också att du känner dig själv, att du vet var du står och att du tar dig tid att lyssna in din egen kompass innan du fattar beslut.

Vad är ett gott ledarskap?

Empati är en superkraft. Det är en ovärderlig förmåga när det gäller att bemöta människor med omsorg och respekt och att samarbeta med andra.

Som alla superkrafter behöver din empati tränas och riktas för att du ska få så mycket ut av den som möjligt. Den behöver också balanseras och kombineras med mod, eftertänksamhet och reflektion.

Börja med att bestämma dig för vilken slags ledare du vill vara. Vad är ett gott ledarskap för dig? Hur vill du bemöta andra människor och hur vill du uppfattas?

Och vad behöver du för att må bra? Hur kan du använda din empati för att förstå människor omkring dig, utan att övermannas av känslor och tappa fotfästet? Och hur kan du värna dina egna gränser?

Hur kan du se till att du fattar väl genomtänkta beslut där empatin får vara med, men också ditt samvete, din förmåga till överblick och din uppfattning om vad som är rätt väg framåt?

Uppdrag: midsommarlängtan

Note to self: Lisa, du ska få ett uppdrag under denna midsommarhelg. Det är ganska enkelt. Det går till så här:

Tänk om det är sant som folktron säger, att magin är extra stark den här tiden på året. Tänk om slöjan mellan det som är och det som är möjligt är extra tunn just nu, om dörren står på glänt. Om det inte bara är naturens skaparkraft som blomstrar utan också din egen. 

Tänk om du just nu har förmåga att höra din inre röst extra starkt. Kanske är den inte verbal och välformulerad, kanske är det bara en ton, en längtan, en lins som ger midsommarkvällen en djupare blå nyans när du letar efter sju sorters blommor. 

Uppdraget är: Stanna upp ibland och lyssna. Känn. Låt längtan djupt inom dig sjunga, få resonans.  

Det är allt. Du har semester. Du behöver inte tolka, inte omvandla din innersta önskan till en handlingsplan. Låt det bara vara. 

Tids nog är det dags att justera riktningen igen och därefter fortsätta sätta den ena foten framför den andra för att nå dina mål. 

Nu är det tid för magin, sommarnattsljuset, den ordlösa längtan och kanske tacksamheten över att få finnas till. Det räcker så.    

upload.jpg