personlig utveckling

Det går visst att göra allt. Möjligen inte samtidigt.

Det här är de några projekt som fyller min tid just nu:

  • Under den här och nästa vecka jobbar jag för Länsstyrelsen med den slutgiltiga rösträkningen efter valet. Riksdagsvalet är klart, varenda röst och vartenda kryss är kontrollräknat i flera instanser och resultatet är rapporterat. (Inte för att det gjorde det politiska läget särskilt mycket tydligare.) Vissa av kommunerna och landstingen har vi fortfarande kvar att räkna.

  • Jag projektleder samtidigt delar av Läsfest: en litteraturvecka i november där bibliotek och studieförbund i hela Kronoberg bjuder in till olika event. Som en del av Läsfest ordnas en skrivtävling för unga mellan 16 och 21 år. Just nu samlar jag in alla spännande arrangemang som ska in i programmet. Läs mer på www.lasfest.se.

  • Ett av de mest spännande och oväntade uppdragen är att handleda sex folkhögskoleelever som studerar berättande. Jag handleder dem per telefon och coachar dem i deras individuella skapande, som består av berättande inom vitt skilda medier och genrer. Jag lär mig massor och jag har möjlighet att använda det jag kan om såväl berättande som att coacha skapande människor.

  • Jag förbereder även flera uppdrag som jag genomför senare i höst: processledningsuppdrag som ska syftar till bättre samarbete mellan olika avdelningar inom en ideell organisation, workshops i ideellt ledarskap och i att möta människor i svåra situationer utan att själv tappa fotfästet, en ledarskapsutbildning och flera föreläsningar.

Jag är en rastlös själ. Jag behöver omväxling, jag behöver få använda mina olika styrkor, lägga till nya verktyg i min verktygslåda och vara kreativ på nya sätt.

 Vilket projekt ska jag börja med idag?

Vilket projekt ska jag börja med idag?

Samtidigt behöver jag trygghet, lugn och ro, tid att tänka. Det kan verka som behov som är svåra att kombinera, men jag tycker att jag lyckas bra.

Är du också intresserad och kompetent inom många olika områden? Gillar du att få använda dina styrkor på nya sätt, kombinera dina favoritområden till nya, upptäcka okända territorier?

Jag känner igen mig mycket i den här TED-föreläsningen om Multipotentialites. Gör du? Får du i så fall tillräcklig utlopp för din mångsidiga kreativitet? Tillåter du dig att vilja sträcka dig i många olika riktningar eller kämpar du med att hålla dig i en av alla möjliga lådor?

Ta hand om dig själv så att du inte blir cynisk

 En bild av världen genom en glasruta får illustrera det här inlägget. Hur närvarande är du?

En bild av världen genom en glasruta får illustrera det här inlägget. Hur närvarande är du?

Ett av höstens mest spännande uppdrag blir att prata med frivilligkrafter, politiker och tjänstemän om ideellt engagemang för att underlätta för nyanlända att snabbt hitta fotfästet och skapa sig ett liv i Sverige.  

Det är två workshops som jag ska hålla, under en konferens som handlar om frivilliginsatser för integration. Den första workshopen är lite bredare och handlar om ideellt engagemang, den andra handlar specifikt om att ta hand om sig själv och må bra, även när du möter människor som befinner sig i svåra situationer. 

Terapeuten Fredrik Persson och pratade jag om precis det i det allra första avsnittet av min podd. Idag pratade jag kort med Hanna Weyler Müller, terapeut på Rädda Barnen, för att få ytterligare inspel inför workshopen.

Det är inte första gången jag pratar med frivilliga kring de här frågorna. Det är inte många år sedan jag höll en workshop på samma tema för aktiva inom Amnesty som hade som uppdrag att besöka Migrationsverkets förvar och möta dem som sitter frihetsberövade där i väntan på utvisning. 

Här är de tankar jag skrev ner, efter mitt samtal med Hanna idag: 

Du har rätt att må bra. Du får vara rädd om dig, du får hitta sätt att återhämta dig. Ingen annan mår bättre för att du tar ut dig eller mår dåligt. 

Du har faktiskt en skyldighet att ta hand om dig. Om du bara ger av dig själv till andra utan att fylla på dina reserver, om du låter ditt engagemang för världen bryta ner dig, så riskerar det att få allvarliga konsekvenser. Och inte bara för dig.

Allvarlig stress kan göra dig mindre empatisk, det kan påverka dina nära relationer och din förmåga att vara närvarande, både med dem som betyder allra mest för dig och för de människor du försöker hjälpa. Du behöver ta hand om dig själv, så att du inte trubbas av och blir cynisk. 

Ofta räcker det att vara medmänniska. Att finnas där för en människa som på olika sätt är i kris eller befinner sig i en svår situation i livet behöver inte alltid handla om djupa samtal. Tvärtom: ofta kan det vara lika viktigt att skratta tillsammans, att göra någonting praktiskt eller att bara finnas där. Visst kan du lyssna om personen du möter behöver prata, men det behöver inte alltid vara det som är din funktion. 

Ta inte över någons problem eller erbjud dig att fixa för mycket. Aktivera människor istället. Spåna tillsammans på olika sätt som personen du möter kan hjälpa sig själv. Om du går därifrån med en lista på saker som du ska fixa, medan den andra personen förväntas vara passiv, så har du gjort både dig själv och personen du vill hjälpa en björntjänst. 

Vad gör att du mår bra? Gör en lista. Se till att du får påfyllning. Umgås med människor som får dig att må bra, ät god mat, sov ordentligt, skratta mycket. Ibland kan det viktigaste av allt vara att bidra med livsglädje och värme. Hur ska du kunna göra det om du inte tar hand om dig själv? 

Nu är det din tur. Vad gör du för att se till att hålla din låga brinnande och må bra i din vardag? Hur kan du se till att du kan fortsätta vara en närvarande medmänniska, såväl i dina nära relationer som i ditt engagemang? 

Vem tar hand om vinbären? Om sol, saft och sommarstress.

Additionsstress kallas det visst.

Att skrolla i Facebookflödet och lägga ihop alla bilder av badande barn i solnedgång, jordgubbstårtor, vackra klippor, segelbåtar, paraplydrinkar och kanelbullar, skogspromenader, cykelsemestrar, vandringsleder i Spanien, Almedalsmingel, hundvalpar och nykläckta kycklingar, New York-resor, Pride-partyn och fågelskådning i gryningsdimma.

Att lägga samman allt och sedan jämföra sitt eget futtiga liv med summan av kardemumman. Alla vet att det inte är en rättvis jämförelse, att lägga samman alla sina facebookvänners respektive höjdpunkter och tänka att de tillsammans representerar en lycklig (lyckad) sommar.

Det hjälps inte. Känslan av att missa något, att gå miste om något, att inte vara med där det händer och att min semester inte är riktigt sådär härligt aktiv och samtidigt fullständigt avslappnad som en semester ska vara, smyger sig på.

Och hettan. Den obarmhärtiga solen som torkar ut allt, gör mig matt och orkeslös och väcker domedagstankar och klimatångest. Det dåliga samvetet över att jag har mage att klaga över värmen, jag som inte ens har några djur som far illa eller grödor som torkar bort.

I trädgården står tre överfulla vinbärsbuskar och glor på mig. Det är inte jag som har planterat er, vill jag säga. Jag har inte ansvar för alla de där bären. Jag orkar inte, det är för varmt. Vinbären svarar inte, de bara tiger och glor. Grenarna dignar av bär och böjer sig mot jorden.

Hur är det nu man gör när man har semester? Vad är egentligen återhämtning och hur åstadkommer jag den så effektivt som möjligt, så att jag är maximalt återhämtad, pigg, taggad och redo när alla roliga uppdrag sätter igång igen i september?

Jag kapitulerar. Jag plockar vinbär. Jag kokar saft och marmelad. Jag bidrar till någon annans semesterstress genom att lägga ut några bilder på Facebook. Sen stänger jag in mig i husets svalaste rum, med Netflix och en skål salta jordnötter.

Snart är det höst. Jag längtar lite dit. Det är nästan en förbjuden tanke.

vinbar.jpg

Är din empati ett hinder i ditt ledarskap?

empati.jpg

Då och då möter jag ledare som har fått höra att de är alldeles för snälla. Eller ännu värre: de har fått veta från mentorer, coacher eller ledarutvecklare att de är för empatiska. Att deras empati är ett hinder om de verkligen vill lyckas som ledare. Att de behöver "jobba på att bli lite mindre empatisk".

Jag tycker faktiskt att det är ett dåligt råd, om än säkerligen välment. Du är inte för empatisk. Det är dags att vi reder ut begreppen.

Vad är empati?

Empati är ett begrepp som beskrivs och används på flera olika sätt. Ett vanligt sätt att diskutera empati är att dela upp det i två komponenter: affektiv och kognitiv empati:

1. Affektiv empati: förmågan att känna in det som någon annan känner, att leva sig in i någon annans känslor. Att själv känna av den smärta eller glädje som en annan människa känner, att en annan persons känslor väcker liknande känslor hos dig. 

Detta innebär inte att du nödvändigtvis förstår varför personen känner som den gör. Du behöver inte värdera, inte bestämma dig för om personens känslor är rimliga eller om du borde göra någonting åt saken. Affektiv empati handlar bara om att du har en förmåga att faktiskt känna in vad den andra personen känner. Via dina egna känselspröt får du information om den andra personens känslor.

Kan vi styra den här förmågan? Kan vi välja att känna empati eller inte, i en viss situation? Det vet jag inte. Däremot påverkas vår förmåga till empati av en mängd olika aspekter. Normer och fördomar spelar in och det verkar som att vi har större förmåga till empati med människor vi uppfattar som lika oss själva. 

(Avhumanisering, som beskrivs av Forum för levande historia som ett av stegen som vi behöver vara uppmärksamma på för att förebygga en upptrappning som kan leda till folkmord, innebär ju i grunden att vi lär oss att inte ha empati för en viss grupp människor.)

2. Kognitiv empati: förmåga att förstå vad den andra personen känner och kanske också varför. Att skapa mening i det du uppfattar att den andra personen känner. Att kunna sätta det i ett sammanhang och resonera kring det. 

Det handlar fortfarande inte om att hålla med, eller att göra den andra personens känslor och uppfattningar till sanning. Du kanske inte själv hade reagerat på det här sättet, men du förstår varför den andra personen gör det. Du accepterar att det här är verkligt för den personen.

Även här påverkas din förmåga av hur väl du känner personen och om du uppfattar att ni är en del av ett gemensamt sammanhang. Du kan träna din förmåga att förstå andra, genom att lyssna, ställa frågor och reflektera. Det kräver förstås att du faktiskt vill förstå den andra. 

Du kan sträva efter att förstå vad en annan människa känner och varför, helt utan att ge avkall på din egen känsla för vad som är rätt och fel.

Att känna med någon annan utan att förlora dig själv

Ok, vi bestämmer oss för att empati betyder att ha förmågan leva sig in i någon annans känslor och dessutom ha både förmåga och vilja att förstå vad den andra känner och varför. Hur kan detta vara ett hinder för ledarskap? 

Möjligen om du faller i en av följande fällor:

  1. Du övermannas av andras känslor. 
  2. Du väljer att låta andras känslor styra dina beslut. 

Det gäller att tydligt kunna skilja dina egna känslor från de känslor som väcks som en spegel-effekt av andras. 

Det händer att vi tror att vi är empatiska, men i själva verket har vi fantiserat ihop vad den andra personen känner och tänker, med utgångspunkt i oss själva. Det är lätt att råka blanda ihop egna minnen, känslor, rädslor och behov med andras.

Vi kan också råka svälja den andras känslor med hull och hår och göra dem till våra egna. Har du någon gång gått och känt dig ledsen eller rädd utan att veta varför, bara för att till sist inse att det här inte är dina egna känslor, att du plockat upp dem från någon annan? Då vet du vad jag menar. 

Ju tryggare och stadigare du är i dig själv, desto lättare är det att ha medkänsla och empati med andra. Det handlar inte om att skruva ner din empati. Möjligen att balansera den med starkare självkänsla. 

Konsten att vara snäll

När du har väl utvecklad empati så har du förmågan att känna in och förstå vad andra människor känner. Men vad gör du sedan med den informationen? Hur låter du din empati påverka dina beslut och handlingar?

I boken Konsten att vara snäll från 2005 gör Stefan Einhorn upp med den negativa klang som han uppfattar att orden snäll och god har fått. Han skriver:

Hur har det kunnat bli så här? Hur har beteckningar som “snäll” och “god” blivit negativt laddade ord? Varje gång jag hör den nedvärderande tonen häpnar jag och undrar om de som yttrar sig har insett vem det egentligen är som bäst har förstått vad som är viktigt i livet. Det är dags för ett paradigmskifte i synen på den snälla människan.

Och nog har det blivit ett paradigmskifte alltid. Fast inte alls det som Einhorn önskade sig, snarare tvärtom. Idag riskerar den som bryr sig om andra att få tillmälen som naiv, godhetsknarkare eller i värsta fall landsförrädare kastade på sig.

Stefan Einhorn försvarar i sin bok godhet och snällhet som de smarta och framgångsrika strategier de är, för såväl individer som organisationer och samhällen.

Det finns dock en anledning till bokens titel. Att vara snäll är en konst, en balansakt. Det ahr ingenting att göra med att låta sig köras över, att glömma lyssna på sin egen magkänsla, att sträva efter att bli omtyckt av alla eller att blunda för sådant som inte är rätt.

Tvärtom. Om att vara snäll betyder att göra det som du uppfattar som rätt och gott så kräver det ryggrad, mod och omdöme. Det kräver inte bara empati utan också att du känner dig själv, att du vet var du står och att du tar dig tid att lyssna in din egen kompass innan du fattar beslut.

Vad är ett gott ledarskap?

Empati är en superkraft. Det är en ovärderlig förmåga när det gäller att bemöta människor med omsorg och respekt och att samarbeta med andra.

Som alla superkrafter behöver din empati tränas och riktas för att du ska få så mycket ut av den som möjligt. Den behöver också balanseras och kombineras med mod, eftertänksamhet och reflektion.

Börja med att bestämma dig för vilken slags ledare du vill vara. Vad är ett gott ledarskap för dig? Hur vill du bemöta andra människor och hur vill du uppfattas?

Och vad behöver du för att må bra? Hur kan du använda din empati för att förstå människor omkring dig, utan att övermannas av känslor och tappa fotfästet? Och hur kan du värna dina egna gränser?

Hur kan du se till att du fattar väl genomtänkta beslut där empatin får vara med, men också ditt samvete, din förmåga till överblick och din uppfattning om vad som är rätt väg framåt?

Uppdrag: midsommarlängtan

Note to self: Lisa, du ska få ett uppdrag under denna midsommarhelg. Det är ganska enkelt. Det går till så här:

Tänk om det är sant som folktron säger, att magin är extra stark den här tiden på året. Tänk om slöjan mellan det som är och det som är möjligt är extra tunn just nu, om dörren står på glänt. Om det inte bara är naturens skaparkraft som blomstrar utan också din egen. 

Tänk om du just nu har förmåga att höra din inre röst extra starkt. Kanske är den inte verbal och välformulerad, kanske är det bara en ton, en längtan, en lins som ger midsommarkvällen en djupare blå nyans när du letar efter sju sorters blommor. 

Uppdraget är: Stanna upp ibland och lyssna. Känn. Låt längtan djupt inom dig sjunga, få resonans.  

Det är allt. Du har semester. Du behöver inte tolka, inte omvandla din innersta önskan till en handlingsplan. Låt det bara vara. 

Tids nog är det dags att justera riktningen igen och därefter fortsätta sätta den ena foten framför den andra för att nå dina mål. 

Nu är det tid för magin, sommarnattsljuset, den ordlösa längtan och kanske tacksamheten över att få finnas till. Det räcker så.    

upload.jpg

DISC-profil på väggen där, säg mig genast vem jag är.

Jag har alltid varit väldigt kluven till olika typer av personlighetstest.

Å ena sidan så tycker jag mycket om enkla modeller som ger mig nya perspektiv och ett nytt språk för att utforska världen. Jag använder ofta modeller när jag utbildar, både sådana jag uppfunnit själv och sådana jag lånar av andra. Det är ett sätt att få distans till det vi diskuterar, att lyfta ut tankarna ur huvudet, göra dem synliga och mindre abstrakta.

Med modellens hjälp kan vi förenkla tillräckligt mycket för att vi ska kunna jämföra våra olika perspektiv och upptäcka hur olika – eller ibland hur lika – vi ser på världen. Jaha, du tänker så? Du upplever det här problemet på det där sättet? Plötsligt blir det möjligt att hitta helt nya lösningar som nyss var dolda för oss.

Å andra sidan så tycker jag inte om att bli placerad i ett fack. Vem gör det? Särskilt om jag inte känner igen mig i beskrivningen av mig. Och om någon annan tar sig rätt att analysera och bedöma mig och tror sig känna mig bättre än jag känner mig själv, utifrån någon slags “vetenskapligt” test, då blir jag direkt obstinat.

Om verkligheten och kartan inte stämmer överens så gäller verkligheten.

Jag är alltid noga med att poängtera att de modeller vi använder för att öka vår kunskap om oss själva och samarbetet mellan oss är just modeller. De är inte verkligheten. Ingen modell kan någonsin säga sanningen i all sin komplexitet. Och det är alltid du som vet bäst vem du är och vad du behöver och vill. Det är min utgångspunkt.

Modeller kan hjälpa oss att reda ut tankarna, att sortera och sätta ord på det där mellanmänskliga som är så svårt att fånga in.

Ta det nuförtiden så omåttligt populära verktyget DISC som exempel. DISC är ett slags diagram som består av två skalor. Verktyget finns i många olika varianter och både används och beskrivs på lite olika sätt.

Jag utbildade mig i verktyget för några år sedan och den variant jag använder kan lite slarvigt beskrivas så här: den ena skalan handlar om tempo. Pratar/tänker/agerar du i högre eller lägre hastighet än genomsnittet? Ytterligheterna på denna skala kan också beskrivas som introvert/avvaktande respektive extrovert/aktiv. Den andra skalan handlar om fokus: i ena änden finns sak- och uppgiftsfokus och i den andra finns människo- och relationsfokus.

Två skalor, fyra färger.

DISC.png

De två skalorna läggs i kors och skapar på så vis fyra olika fält. Det är dessa fält, beskrivna som varsin färg, som ligger till grund för bästsäljarpocketen Omgiven av idioter.

I verkligheten är vi sällan bara en färg och DISC säger dessutom väldigt lite om vem du är som person. Däremot kan det ge ledtrådar till hur du fungerar i samarbete med andra och kanske varför du retar dig på vissa människors sätt att kommunicera medan samarbetet flyter sömlöst med andra.

Jag tycker mycket om DISC. Det är ett lagom enkelt verktyg och för många ger det en ökad förståelse för vad de behöver för att komma till sin rätt och komma överens med andra.

Jag har också mött människor som blir provocerade och känner sig förminskade eller missförstådda när de “utsätts” för en DISC-analys. Eller som blir upprörda bara av att ämnet personlighets- eller kommunikationsstil-tester kommer på tal.

Rekryterare som använder personlighetstest med tveksam vetenskaplig grund som filter för att sortera bort oönskade sökande och chefer som förälskar sig i ett visst personlighetstest och beställer det till sina medarbetare utan att ta reda på om de behöver eller vill ha det, är ofta betydande orsaker till den motviljan.

Det är dessutom ett ganska drygt beteende att gå omkring och analysera andra och tala om människor i din omgivning hur de är och hur de borde agera i olika situationer. Oavsett om du bygger dina välmenande råd på personlighetstester eller ej. 

Ytterligare en risk med den här typen av tester är att människor resignerar och slutar att utmana sina gränser. De upplever sig ha fått facit på att de minsann fungerar så här, och så är det med det. Det bidrar inte till utveckling utan bara till stagnation.

Kasta ut modellerna med badvattnet?

Och ändå: rätt använda så lutar jag ändå åt att många av de modeller, verktyg och tester som finns på marknaden faktiskt kan bidra till mycket gott. De kan hjälpa oss att lära känna nya sidor av oss själva och att hitta språk för de viktiga samtal som vi behöver ha om vi ska skapa konstruktiva och hållbara samarbeten.

De kan lösa upp knutar hjälpa oss att hitta svar som vi letar efter.

Så hur kan vi fortsätta att använda modeller och verktyg som faktiskt kan ge oss större självkännedom och hjälpa oss att utvecklas som människor, utan att låta oss fångas i rutorna, eller stänga in oss själva?

Några nycklar kanske är att:

  • Ta alla tester, verktyg och modeller med en stor nypa salt.
  • Utforska och lära känna dig själv och dina olika sidor för din egen skull och inte för någon annans.
  • Använda det du känner igen dig i och släppa taget om det som du inte tycker stämmer in på dig.
  • Inte använda tester för att sortera eller bedöma andra människor mot deras vilja.
  • Lyssna på vår egen intuition och använda modeller och verktyg för att utforska och tydliggöra våra egna tankar, inte som facit eller diagnos. 

Hur tänker du? Har du fått insikter om dig själv tack vare verktyg och modeller? Gör de mer skada än nytta och hur kan vi hantera riskerna och samtidigt plocka godbitarna?

Får jag inte dansa är det inte min revolution

himmel.jpg

Det är när du gör det som du har lust med, på ditt sätt, med människor som du tycker om och litar på, som du gör som allra störst skillnad.

Eller som feministen, författaren och agitatorn Emma Goldman lär ha sagt: Får jag inte dansa så är det inte min revolution.

Om det nu var så hon sa. Citatet som tillskrivs henne dyker upp i många olika formuleringar och möjligen är finns det ingen kvar som var på plats och som minns hennes exakta ord.

Orden lär i alla fall ha yttrats på en tillställning där Emma Goldman fick en tillsägelse av en medkämpe i den anarkistiska rörelsen. Möjligen kan det ha låtit ungefär så här:

– Du, du kan inte studsa runt så där på dansgolvet om du ska vara en av våra främsta företrädare. Det är inte seriöst. Du får skärpa dig faktiskt.

Och Emma kan ha svarat ungefär:

– Skärpa dig kan du göra själv. Jag tänker vara mig själv och jag tänker vara fri. Får jag inte dansa så är jag inte intresserad av att vara en del av den här rörelsen. Förresten gör vi väl revolution för att skapa en värld där alla kan vara fria och njuta av livet? Hur ska vi kunna skapa den världen om vi kräver av varandra att vi ska vara “seriösa”, vad nu det betyder?

Ok. Jag tar mig ganska stora friheter här. Jag var inte där, som sagt. Men jag tror inte att jag är alltför långt från sanningen.

Vad är det som du inte kan vara utan, vilket är ditt “hur”, ditt sätt att göra skillnad? Vilken är din dans, ditt varför, vad tänker du inte kompromissa med?

Det är när du gör saker på ditt eget sätt som du har tillgång till din kreativitet, din skaparkraft, din sanning och din förmåga att förändra världen.

Dessutom är du värd ett liv där du får vara i din “zon” så mycket som möjligt.

Du är värd att få göra skillnad och må bra under tiden.