Minsta motståndets lag – sänk tröskeln och få det gjort

Det är troligare att jag gör yoga på morgonen om jag rullat ut yogamattan redan kvällen innan.

Inte för att det är någon större ansträngning att ta fram mattan och rulla ut den på golvet. Men om det redan är gjort när jag går upp så känner jag mig liksom extra välkommen. Som att någon omtänksam person har förberett åt mig. Någon som bryr sig om mig.

skrivbok och tekopp.jpg

På samma sätt känner jag när jag har förberett min arbetsplats för morgondagens jobb. Det händer inte varje dag, men när jag tar mig den tiden så gör det stor skillnad. När jag kan gå upp, äta frukost och sen sätta mig vid min arbetsplats där allt jag behöver för dagens första arbetsuppgift är uppdukat åt mig.

Någon har tänkt på mig. Någon bryr sig om mig och vill att det ska vara lätt och roligt för mig att sätta igång med mitt jobb.

Jag är lite seg på morgonen, så är det. Därför är mitt morgon-jag extra tacksamt när mitt kvälls-jag och underlättat en smula, så att jag slipper börja med att planera, plocka fram, leta upp. När allt är förberett.

Det här är också ett av mina bästa knep för att komma igång med en uppgift som känns stor och överväldigande. Jag ska inte jobba med detta nu. Jag ska bara förbereda. Öppna dokumentet, döpa det rätt, leta fram referenslitteraturen, kanske skriva första raderna.

Jag orkar inte börja på den här uppgiften nu, men jag orkar nog ändå kratta manegen lite.

Dagen efter är tröskeln inte lika stor. Jag har ju redan satt igång. Bara att fortsätta.

Det är alltid ett visst motstånd att sätta igång med saker, även om det är sånt jag verkligen vill göra och sånt jag vet att jag mår bra av. Det hjälper att sänka tröskeln, att göra själva starten så enkel som möjligt, undanröja alla hinder.

En annan sak som verkligen hjälper min motivation är att ha arbetsredskap jag verkligen tycker om att använda. En vacker skrivbok. Fina pennor i ett fint pennskrin. En vacker arbetsplats jag verkligen trivs med. 

Det gäller förresten oavsett om det är handlar om en fast plats eller om min arbetsplats för dagen är ett cafébord eller en centralstation. Med lite eftertanke går det att pimpa den mobila arbetsplatsen också.

Vad gör du för att underlätta för dig själv, för att skapa de bästa förutsättningarna så att det du vill ha gjort nästan sätter igång av sig självt? Hur minskar du ditt motstånd mot att starta?

Strategier för hopplösa dagar

skugga på garaget.jpg

Det finns dagar när jag känner mig maktlös och överväldigad av allt som händer. Vad kan jag göra? Vad kan vi göra? Hur kan jag någonsin känna att jag gjort tillräckligt? Det är lätt att tappa hoppet och förlora riktningen. Att vara arg, ledsen, besviken och rädd.

Då brukar jag behöva påminna mig själv om några saker:

Dina känslor är verkliga, sanna och kloka.

Det du känner är på riktigt. Din sorg och din vrede över sakernas tillstånd är berättigad, det är en alldeles rimlig reaktion. Känslan av vanmakt beror på att du väljer att se saker som de är och inte stoppa huvudet i sanden. Att du väljer att inte bli avtrubbad.

Omge dig med människor som förstår det och som aldrig skulle komma på tanken att säga till dig att du överdriver eller borde skärpa dig. (Och låt bli att säga så till dig själv är du snäll.)

Kom ihåg vad du vill (inte bara vad du inte vill).

Vad är viktigt för dig och varför, vad är det du brinner för? Låt inte allt elände skymma sikten, stäng av Facebook om du behöver det för att kunna höra din egen inre röst. Påminn dig om vilken värld du vill skapa, upprepa den visionen för dig själv, hämta kraft i den.

När din vision är starkare än din rädsla släpper förlamningen och du kan röra dig framåt igen.

Det är lätt att låta dina tankar kapas av nyheterna eller Facebookflödet. Att bli enbart reaktiv och slåss mot än den ena draken, än den andra. Det är utmattande och inte särskilt effektivt. Lyft blicken och rikta ditt fokus. Vad är viktigt för dig?

Välj på vilket sätt du vill bidra, just nu.

Ta papper och penna och rita tre cirklar som överlappar varandra i mitten. En cirkel representerar din vision, det du vill bidra till, det som är viktigt för dig. Nästa cirkel innehåller det du är bra på, det du kan, din superkraft. Den tredje cirkeln representerar det du har lust med, det du tycker är kul, det som får dig att känna dig levande.

Vad finns i den mittersta punkten? Hur väljer du att bidra just nu, på ett sätt som passar dig, där du kommer till din rätt och där du får göra skillnad inom det område som betyder mest för dig?

Kanske vill du lägga till fler parametrar i diagrammet. Till exempel att det du väljer också ska innebära att du får vara i ett sammanhang med människor som du tycker mycket om, eller att det ska vara någonting som stämmer överens med hur mycket kraft och energi du har för tillfället.

Ibland är det läge att engagera sig i en styrelse. Ibland är ett mer kortsiktigt engagemang en bättre idé, eller ett där du kan bidra med ett par timmar i veckan. Att stötta en organisation med ditt medlemskap eller ett ekonomiskt bidrag är andra alternativ. Det viktiga är att du väljer någonting, att du kanaliserar din frustration i handling. Kom ihåg att varje pusselbit är viktig, oavsett hur stor eller liten den är.

Ta hand om dig.

Ät ordentligt. Sov ordentligt. Tillåt dig att njuta av en promenad, en glass, ett bad, ett samtal med en god vän. Det är så lätt att känna sig otillräcklig och otålig, eller att känna skam för att du har det relativt bra, när så många andra far så illa.

Men du är värd att må bra. Du har rätt att njuta av ditt liv. Ja, du har ett ansvar för världen, men det ansvaret delar du med alla andra människor på den här planeten. Precis som vi alla delar rätten till ett gott liv. Du gör ingen annan lyckligare för att du förvägrar dig själv lycka.

Kom ihåg att du är mäktigare än du anar. Och du är inte ensam. Vi är många, många som gråter, organiserar oss och förändrar världen, ett steg i taget.

Note to self, för hopplösa dagar: andas. Och läs detta blogginlägg igen.

Podd #12 Normer, upptrampade stigar och konsten att vara människa

Leva gott, avsnitt #12

I avsnitt 12 av podden Leva gott samtalar jag med terapeuten Fredrik Persson om hur vi kan förhålla oss till beteenden vi har och som vi kanske helst skulle vilja vara utan, om hur han ser på olika typer av terapi och om ifall jag är en perfektionist eller helt enkelt gillar att göra saker ordentligt.

Leva gott är en podd om viljan att vara en god kraft och göra skillnad och om längtan efter en vardag där jag trivs och kommer till min rätt. Jag spelar in podden tillsammans med fem kloka vänner som turas om att hjälpa mig att utforska olika ämnen. Alla avsnitt finns på www.lisamoraeus.se/levagott.

Lämna gärna en kommentar när du har lyssnat! Och glöm inte att lämna din e-postadress längst ner på den här sidan om du vill ha ett mail när nästa poddavsnitt kommer ut.

Uppdrag: midsommarlängtan

Note to self: Lisa, du ska få ett uppdrag under denna midsommarhelg. Det är ganska enkelt. Det går till så här:

Tänk om det är sant som folktron säger, att magin är extra stark den här tiden på året. Tänk om slöjan mellan det som är och det som är möjligt är extra tunn just nu, om dörren står på glänt. Om det inte bara är naturens skaparkraft som blomstrar utan också din egen. 

Tänk om du just nu har förmåga att höra din inre röst extra starkt. Kanske är den inte verbal och välformulerad, kanske är det bara en ton, en längtan, en lins som ger midsommarkvällen en djupare blå nyans när du letar efter sju sorters blommor. 

Uppdraget är: Stanna upp ibland och lyssna. Känn. Låt längtan djupt inom dig sjunga, få resonans.  

Det är allt. Du har semester. Du behöver inte tolka, inte omvandla din innersta önskan till en handlingsplan. Låt det bara vara. 

Tids nog är det dags att justera riktningen igen och därefter fortsätta sätta den ena foten framför den andra för att nå dina mål. 

Nu är det tid för magin, sommarnattsljuset, den ordlösa längtan och kanske tacksamheten över att få finnas till. Det räcker så.    

upload.jpg

Premiär: en verktygslåda för ett hållbart engagemang!

LSU - Sveriges ungdomsorganisationer har tagit ett grepp om frågan om hur vi kan bidra till hållbarhet, glädje och hälsa för alla de som är engagerade inom ungdomsrörelsen, såväl anställda som förtroendevalda.

Projektet heter Hållbart Engagemang och Ledarskap (HEL) och häromdagen lanserades den metodbank som är en del av resultatet. In och botanisera! 

Jag har tillsammans med Sara Norrby Wallin haft förmånen att bidra med några pusselbitar till metodbanken, bland annat tips och verktyg för känsliga samtal, om konsten att skapa en varm och modig kultur och om att hantera att-göra-listor och prioritering. 

metodbank.png

Metodbanken är skapad för ungdomsrörelsen, men verktygen fungerar för alla typer av organisationer. 

Men HEL är så mycket större än bara metodbanken (som i sig är fantastisk och alldeles gratis!). Under våren har LSU också sjösatt ett ledarskapsprogram med tema hållbart engagemang.

En kartläggning har också gjorts, för att undersöka vilka faktorer det är som bidrar till stress och hur vi kan vända den helt oacceptabla trenden att stress och psykisk ohälsa ökar bland engagerade i de många medlemsorganisationer som finns under LSU:s paraply. 

Det här är en fråga som ligger mig mycket varmt om hjärtat. Jag är så glad att vi är många som på olika sätt bidrar till att skapa förutsättningar för ett starkt, hållbart, hälsofrämjande engagemang! 

Tvåminutersregeln – gör det direkt

För snart ett år sedan satt jag på ett tåg och läste (eller lyssnade på, om vi ska vara noga) David Allens klassiker Getting Things Done. Den hade året tidigare kommit ut i en ny, uppdaterad version, sedan den tog mig och så många andra med storm 2001.

En vän frågade mig häromdagen om jag verkligen har läst hela boken. Hon och några vänner hade skrattat gott åt att ingen av dem lyckats med just det: att få det gjort. Och visst, den är lång och full av upprepningar. Men så väl värd tiden.

Förutsatt att du också prövar åtminstone några av dina insikter i praktiken förstås. 

Det är på sätt och vis en missförstådd bok. Om jag inte minns alldeles fel så säger författaren i förordet till den nya upplagan att han ibland ångrar titeln på boken. Han ville inte skriva en bok om hur vi kan få mer gjort. Det är inte det som är bokens kärna.

Getting Things Done handlar om att skapa och använda ett system som avlastar hjärnan och frigör vår kreativitet och skaparkraft. Ett system som håller reda på saker åt oss och som därmed gör det möjligt att vila på riktigt. Att tänka på “ingenting”, utan att hela tiden oroligt påminna oss själva om en massa saker vi är rädda att glömma bort, att tappa mellan stolarna.

Och frihet att skapa, att visionera, att ta ut riktningen för hur vi vill leva våra liv.

David Allens tes är att det inte går att börja med visionerna så länge som vår vardag består av stress och kaos. Först när vi på riktigt har koll på läget och känner oss trygga med vårt system (vårt external mind, som David Allen kallar det) så finns det plats att tänka riktigt stort.

Hur som helst. Det jag upptäckte där på tåget när jag lyssnade på boken som jag läste för så länge sedan var att jag faktiskt tillämpar mycket av GTD-systemet, fast jag har glömt varifrån det kom.

20180610_195046.jpg

Som tvåminutersreglen: om någonting tar mindre än två minuter så är det smartare att göra det direkt än att sätta upp det på att-göra-listan eller bara skjuta det på framtiden. 

Det låter banalt, men det är en av mina viktigaste principer för vardagseffektivitet och det gör stor skillnad. Det rensar min att-göra-lista från småsaker och dessutom är det tillfredsställande att få bocka av någonting, även om det är småsaker. Det ger mig energi till större åtaganden.

Det finns många fler guldkorn ur Getting Things Done. De återkommer vi till en annan dag.

DISC-profil på väggen där, säg mig genast vem jag är.

Jag har alltid varit väldigt kluven till olika typer av personlighetstest.

Å ena sidan så tycker jag mycket om enkla modeller som ger mig nya perspektiv och ett nytt språk för att utforska världen. Jag använder ofta modeller när jag utbildar, både sådana jag uppfunnit själv och sådana jag lånar av andra. Det är ett sätt att få distans till det vi diskuterar, att lyfta ut tankarna ur huvudet, göra dem synliga och mindre abstrakta.

Med modellens hjälp kan vi förenkla tillräckligt mycket för att vi ska kunna jämföra våra olika perspektiv och upptäcka hur olika – eller ibland hur lika – vi ser på världen. Jaha, du tänker så? Du upplever det här problemet på det där sättet? Plötsligt blir det möjligt att hitta helt nya lösningar som nyss var dolda för oss.

Å andra sidan så tycker jag inte om att bli placerad i ett fack. Vem gör det? Särskilt om jag inte känner igen mig i beskrivningen av mig. Och om någon annan tar sig rätt att analysera och bedöma mig och tror sig känna mig bättre än jag känner mig själv, utifrån någon slags “vetenskapligt” test, då blir jag direkt obstinat.

Om verkligheten och kartan inte stämmer överens så gäller verkligheten.

Jag är alltid noga med att poängtera att de modeller vi använder för att öka vår kunskap om oss själva och samarbetet mellan oss är just modeller. De är inte verkligheten. Ingen modell kan någonsin säga sanningen i all sin komplexitet. Och det är alltid du som vet bäst vem du är och vad du behöver och vill. Det är min utgångspunkt.

Modeller kan hjälpa oss att reda ut tankarna, att sortera och sätta ord på det där mellanmänskliga som är så svårt att fånga in.

Ta det nuförtiden så omåttligt populära verktyget DISC som exempel. DISC är ett slags diagram som består av två skalor. Verktyget finns i många olika varianter och både används och beskrivs på lite olika sätt.

Jag utbildade mig i verktyget för några år sedan och den variant jag använder kan lite slarvigt beskrivas så här: den ena skalan handlar om tempo. Pratar/tänker/agerar du i högre eller lägre hastighet än genomsnittet? Ytterligheterna på denna skala kan också beskrivas som introvert/avvaktande respektive extrovert/aktiv. Den andra skalan handlar om fokus: i ena änden finns sak- och uppgiftsfokus och i den andra finns människo- och relationsfokus.

Två skalor, fyra färger.

DISC.png

De två skalorna läggs i kors och skapar på så vis fyra olika fält. Det är dessa fält, beskrivna som varsin färg, som ligger till grund för bästsäljarpocketen Omgiven av idioter.

I verkligheten är vi sällan bara en färg och DISC säger dessutom väldigt lite om vem du är som person. Däremot kan det ge ledtrådar till hur du fungerar i samarbete med andra och kanske varför du retar dig på vissa människors sätt att kommunicera medan samarbetet flyter sömlöst med andra.

Jag tycker mycket om DISC. Det är ett lagom enkelt verktyg och för många ger det en ökad förståelse för vad de behöver för att komma till sin rätt och komma överens med andra.

Jag har också mött människor som blir provocerade och känner sig förminskade eller missförstådda när de “utsätts” för en DISC-analys. Eller som blir upprörda bara av att ämnet personlighets- eller kommunikationsstil-tester kommer på tal.

Rekryterare som använder personlighetstest med tveksam vetenskaplig grund som filter för att sortera bort oönskade sökande och chefer som förälskar sig i ett visst personlighetstest och beställer det till sina medarbetare utan att ta reda på om de behöver eller vill ha det, är ofta betydande orsaker till den motviljan.

Det är dessutom ett ganska drygt beteende att gå omkring och analysera andra och tala om människor i din omgivning hur de är och hur de borde agera i olika situationer. Oavsett om du bygger dina välmenande råd på personlighetstester eller ej. 

Ytterligare en risk med den här typen av tester är att människor resignerar och slutar att utmana sina gränser. De upplever sig ha fått facit på att de minsann fungerar så här, och så är det med det. Det bidrar inte till utveckling utan bara till stagnation.

Kasta ut modellerna med badvattnet?

Och ändå: rätt använda så lutar jag ändå åt att många av de modeller, verktyg och tester som finns på marknaden faktiskt kan bidra till mycket gott. De kan hjälpa oss att lära känna nya sidor av oss själva och att hitta språk för de viktiga samtal som vi behöver ha om vi ska skapa konstruktiva och hållbara samarbeten.

De kan lösa upp knutar hjälpa oss att hitta svar som vi letar efter.

Så hur kan vi fortsätta att använda modeller och verktyg som faktiskt kan ge oss större självkännedom och hjälpa oss att utvecklas som människor, utan att låta oss fångas i rutorna, eller stänga in oss själva?

Några nycklar kanske är att:

  • Ta alla tester, verktyg och modeller med en stor nypa salt.
  • Utforska och lära känna dig själv och dina olika sidor för din egen skull och inte för någon annans.
  • Använda det du känner igen dig i och släppa taget om det som du inte tycker stämmer in på dig.
  • Inte använda tester för att sortera eller bedöma andra människor mot deras vilja.
  • Lyssna på vår egen intuition och använda modeller och verktyg för att utforska och tydliggöra våra egna tankar, inte som facit eller diagnos. 

Hur tänker du? Har du fått insikter om dig själv tack vare verktyg och modeller? Gör de mer skada än nytta och hur kan vi hantera riskerna och samtidigt plocka godbitarna?