Det går visst att göra allt. Möjligen inte samtidigt.

Det här är de några projekt som fyller min tid just nu:

  • Under den här och nästa vecka jobbar jag för Länsstyrelsen med den slutgiltiga rösträkningen efter valet. Riksdagsvalet är klart, varenda röst och vartenda kryss är kontrollräknat i flera instanser och resultatet är rapporterat. (Inte för att det gjorde det politiska läget särskilt mycket tydligare.) Vissa av kommunerna och landstingen har vi fortfarande kvar att räkna.

  • Jag projektleder samtidigt delar av Läsfest: en litteraturvecka i november där bibliotek och studieförbund i hela Kronoberg bjuder in till olika event. Som en del av Läsfest ordnas en skrivtävling för unga mellan 16 och 21 år. Just nu samlar jag in alla spännande arrangemang som ska in i programmet. Läs mer på www.lasfest.se.

  • Ett av de mest spännande och oväntade uppdragen är att handleda sex folkhögskoleelever som studerar berättande. Jag handleder dem per telefon och coachar dem i deras individuella skapande, som består av berättande inom vitt skilda medier och genrer. Jag lär mig massor och jag har möjlighet att använda det jag kan om såväl berättande som att coacha skapande människor.

  • Jag förbereder även flera uppdrag som jag genomför senare i höst: processledningsuppdrag som ska syftar till bättre samarbete mellan olika avdelningar inom en ideell organisation, workshops i ideellt ledarskap och i att möta människor i svåra situationer utan att själv tappa fotfästet, en ledarskapsutbildning och flera föreläsningar.

Jag är en rastlös själ. Jag behöver omväxling, jag behöver få använda mina olika styrkor, lägga till nya verktyg i min verktygslåda och vara kreativ på nya sätt.

 Vilket projekt ska jag börja med idag?

Vilket projekt ska jag börja med idag?

Samtidigt behöver jag trygghet, lugn och ro, tid att tänka. Det kan verka som behov som är svåra att kombinera, men jag tycker att jag lyckas bra.

Är du också intresserad och kompetent inom många olika områden? Gillar du att få använda dina styrkor på nya sätt, kombinera dina favoritområden till nya, upptäcka okända territorier?

Jag känner igen mig mycket i den här TED-föreläsningen om Multipotentialites. Gör du? Får du i så fall tillräcklig utlopp för din mångsidiga kreativitet? Tillåter du dig att vilja sträcka dig i många olika riktningar eller kämpar du med att hålla dig i en av alla möjliga lådor?

Ta hand om dig själv så att du inte blir cynisk

 En bild av världen genom en glasruta får illustrera det här inlägget. Hur närvarande är du?

En bild av världen genom en glasruta får illustrera det här inlägget. Hur närvarande är du?

Ett av höstens mest spännande uppdrag blir att prata med frivilligkrafter, politiker och tjänstemän om ideellt engagemang för att underlätta för nyanlända att snabbt hitta fotfästet och skapa sig ett liv i Sverige.  

Det är två workshops som jag ska hålla, under en konferens som handlar om frivilliginsatser för integration. Den första workshopen är lite bredare och handlar om ideellt engagemang, den andra handlar specifikt om att ta hand om sig själv och må bra, även när du möter människor som befinner sig i svåra situationer. 

Terapeuten Fredrik Persson och pratade jag om precis det i det allra första avsnittet av min podd. Idag pratade jag kort med Hanna Weyler Müller, terapeut på Rädda Barnen, för att få ytterligare inspel inför workshopen.

Det är inte första gången jag pratar med frivilliga kring de här frågorna. Det är inte många år sedan jag höll en workshop på samma tema för aktiva inom Amnesty som hade som uppdrag att besöka Migrationsverkets förvar och möta dem som sitter frihetsberövade där i väntan på utvisning. 

Här är de tankar jag skrev ner, efter mitt samtal med Hanna idag: 

Du har rätt att må bra. Du får vara rädd om dig, du får hitta sätt att återhämta dig. Ingen annan mår bättre för att du tar ut dig eller mår dåligt. 

Du har faktiskt en skyldighet att ta hand om dig. Om du bara ger av dig själv till andra utan att fylla på dina reserver, om du låter ditt engagemang för världen bryta ner dig, så riskerar det att få allvarliga konsekvenser. Och inte bara för dig.

Allvarlig stress kan göra dig mindre empatisk, det kan påverka dina nära relationer och din förmåga att vara närvarande, både med dem som betyder allra mest för dig och för de människor du försöker hjälpa. Du behöver ta hand om dig själv, så att du inte trubbas av och blir cynisk. 

Ofta räcker det att vara medmänniska. Att finnas där för en människa som på olika sätt är i kris eller befinner sig i en svår situation i livet behöver inte alltid handla om djupa samtal. Tvärtom: ofta kan det vara lika viktigt att skratta tillsammans, att göra någonting praktiskt eller att bara finnas där. Visst kan du lyssna om personen du möter behöver prata, men det behöver inte alltid vara det som är din funktion. 

Ta inte över någons problem eller erbjud dig att fixa för mycket. Aktivera människor istället. Spåna tillsammans på olika sätt som personen du möter kan hjälpa sig själv. Om du går därifrån med en lista på saker som du ska fixa, medan den andra personen förväntas vara passiv, så har du gjort både dig själv och personen du vill hjälpa en björntjänst. 

Vad gör att du mår bra? Gör en lista. Se till att du får påfyllning. Umgås med människor som får dig att må bra, ät god mat, sov ordentligt, skratta mycket. Ibland kan det viktigaste av allt vara att bidra med livsglädje och värme. Hur ska du kunna göra det om du inte tar hand om dig själv? 

Nu är det din tur. Vad gör du för att se till att hålla din låga brinnande och må bra i din vardag? Hur kan du se till att du kan fortsätta vara en närvarande medmänniska, såväl i dina nära relationer som i ditt engagemang? 

Visionsarbete under palmerna

Jag skriver det här på ett hotellrum. Genom fönstret ser jag palmer sticka upp bakom hustaken. Jag är en bra bit hemifrån. 

Vad gör jag här, i San Diego? Varför har jag satt mig på ett flygplan, trots att jag verkligen inte gillar att flyga, särskilt inte långt (främst av miljöskäl men också för att det är så förskräckligt obekvämt) och susat iväg över halva världen, alldeles på egen hand? Det beror på två amerikanska företagare som har betytt mycket för mig under det här året. 

Under våren har jag gått en digital utbildning som heter B-school. Det är ett program för digitalt företagande som skapats av Marie Forleo. Steg för steg har jag med Marie Forleos hjälp jobbat igenom vad jag vill med mitt företag, vem jag riktar mig till, vad det är jag säljer egentligen och på vilket sätt jag vill marknadsföra mig. Jag är långt ifrån klar (tack och lov har jag tillgång till lektionerna på livstid), men mycket har blivit klarare och enklare tack vare B-school. 

Jag köpte B-school genom Amy Porterfield, en annan amerikansk entreprenör som jag har följt under många år.  Jag tycker mycket om hennes podcast. Genom att jag köpte programmet genom henne så har jag också fått vara en del av ett exklusivt nätverk det här året. Det är det nätverket som träffas här, i San Diego, i helgen.

Jag är här för att under två dagar nätverka med andra företagare från hela världen som ingår i Amy Porterfields B-schoolnätverk. Både Amy Porterfield och Marie Forleo kommer att hålla i workshops med oss under helgen. 

Dagarna fram till själva eventet har jag ägnat åt visionsarbete. Naturligtvis har jag också upptäckt San Diego, åkt runt med lokalbuss och -tåg och spanat in stadsdelar som Little Italy, Gaslamp Quarter, hamnen med lyxbåtarna och Ocean Beach med surfarna. Jag har låtit mig inspireras, suttit på parkbänkar och tittat ut över havet och haft livliga diskussioner med mig själv (till förbipaserandes förtjusning) om vad det är jag vill och var jag är, i mitt liv och i mitt företagande. 

Det viktigaste under de här dagarna, förutom att hinna landa och sova ut efter flygresan, har varit att sätta en tydlig intention för helgen. Vad är det jag vill med den här konferensen? Vad vill jag ska vara tydligare när jag reser härifrån? Var är luckorna i min plan, var behöver jag inspiration och var behöver jag bli utmanad eller få nya perspektiv? 

Jag förutsätter att jag kommer att ha roligt och träffa en massa intressanta människor. Men jag vet också av erfarenhet att ju tydligare intention jag har, desto mer kommer jag att få med mig hem. Det är inte alls säkert att de insikter och tankar jag får med mig är de jag siktade på, men på något sätt fungerar intentionen som ett sökarljus som gör det lättare att sortera i bruset (ursäkta metafor-blandningen).  

Några anledningar till att jag tycker om B-school: 

  • Nätverket av företagare över hela världen, med helt olika fokus. Det vi har gemensamt är att vi är entreprenörer som vill bygga företag med både hjärta och hjärna och att vi använder digitala verktyg för att bygga vår plattform. I övrigt sysslar vi med helt olika saker, allt ifrån smyckesdesign till coaching och allt däremellan.
  • Det har förenklat och förtydligat vilka delar jag behöver jobba med i mitt företag. Både Marie Forleo och Amy Porterfield är bra på att förklara och bryta ner saker. Att bygga vidare på mina företagsidéer känns nu mer som en trappa att kliva upp för steg för steg, och mindre som ett enormt nystan av olika trådar av samma färg och kvalitet som är hopplösa att reda ut. 
  • Det handlar om mig. B-school är inte one size fits all, utan guidar mig i att skapa ett företag som passar mig, utifrån vad jag vill, vad jag kan och vilka just mina förutsättningar är. 
  • Det handlar om dig. Jag har fått verktyg och metoder för att förstå ännu bättre vem det är jag vill nå och vad jag vill hjälpa dig med, du som följer min blogg, prenumererar på mina brev per e-post eller köper mina tjänster.  
  • Det handlar om att göra skillnad. Alldeles för många företagskurser utgår ifrån att företagande i första hand handlar om att tjäna pengar. Här har min vilja att göra skillnad fått stå i centrum, det är det som mitt företagande bygger på. Och då handlar det inte om att tjäna mycket pengar först, för att sen kunna använda de pengarna för att göra skillnad. Det handlar om att tjäna pengar på ett sätt som i sig gör världen bättre. 

Nu ska jag koppla ner (dvs koppla bort mitt bärbara tangentbord som jag skriver det här blogginlägget på, med hjälp av en blogg-app på min telefon) och gå ut i solen. Idag ska jag träffa en svensk företagare som också är här för eventet. Kanske blir det en glass i hamnen eller så. Och företagsprat. 

Hur håller du fokus och påminner dig själv om vad det är du gör och varför? Och hur ser du till att ha likasinnade att prata med om gemensamma utmaningar?  

Jag återkommer med en rapport efter helgen, här på bloggen. Kanske när jag är tillbaka i Sverige och Växjö igen.  

upload.jpg

Min arbetsplats just nu. 

Drömmar om hösten och strukturer för effektivitet och sinnesro i mitt arbete

Det här drömmer jag om under heta sommardagar när jag är frustrerad över att det är för varmt för att göra någonting vettigt eller tänka några kloka tankar:

Jag drömmer om att vakna en tidig höstmorgon, äta frukost och sedan sätta mig vid min arbetsplats. Jag drömmer om att känna inspiration, viljan att skapa, att producera. Känslan av att bocka av en att-göra-lista, att avsluta saker jag påbörjat. Att känna mig nöjd och glad och effektiv.

Jag vill att mitt arbetsflöde under en dag ska kännas naturligt, med få distraktioner och tillräckligt med tid för att fokusera på en sak i taget. Det är så jag jobbar bäst, då kommer jag till min rätt.

Naturligtvis vill jag att vardagen ska brytas av ibland också. Jag längtar också efter att susa iväg på cykeln till tåget, åka iväg någonstans och föreläsa eller utbilda, att inspirera och bidra med nya verktyg och perspektiv.

Men mellan uppdragen vill jag ha en arbetsvardag som fungerar, med flöden och processer som är väl genomtänkta och som gör att jag bara kan kliva rakt in i mitt arbete på morgonen, utan att börja med att fundera över vad det är jag egentligen sysslar med och vad jag ska ägna tid åt idag.

Eller ännu värre: att snubbla rakt in i ett pågående kaos där arbetsdagen går åt till att släcka bränder och fånga in alla bollar som kastas in från sidan. Jag vill känna att jag styr mitt eget arbete, inte att jag vid dagens slut undrar vad jag egentligen har gjort idag, hur klockan plötsligt kan vara så mycket och var den här molande huvudvärken kommer ifrån.

Därför ägnar jag lite tid åt att se över mina arbetsprocesser och flöden så här under sensommaren, medan kalendern fortfarande är ganska luftig.

Mina inkorgar

Vad är det egentligen som styr mitt arbete? Varifrån kommer alla punkterna på min att-göra-lista, alla de projekt och fokusområden som utgör mitt jobb? Hur tar de sig in, genom vilka ingångar? Och hur tar jag emot dem, bedömer dem och bestämmer om de kvalar in och i så fall i vilket projekt och på vilket sätt?

Egentligen handlar det om två olika kategorier: det ena är mina egna idéer och sådant som jag vill göra eller förverkliga. Det andra är impulser utifrån, det kan vara en offertförfrågan i mailen, en inbjudan till en konferens, ett samtal från min redovisningskonsult som behöver någonting av mig eller ett sms från en kollega som undrar om jag vill genomföra ett uppdrag med henne.

En sak som har skapat väldigt mycket mer sinnesro i mitt arbetsliv är uppmaningen från David Allen i Getting Things Done (som jag skrivit om tidigare, till exempel här) att minimera antalet inkorgar och att skapa rutiner för hur jag hanterar dem, varje dag och varje vecka.

 Överst: inkorgen. Mellan: tidningar jag vill läsa (hur blev det sådär många?). Underst: underlag för bokföringen. 

Överst: inkorgen. Mellan: tidningar jag vill läsa (hur blev det sådär många?). Underst: underlag för bokföringen. 

Framför allt är det den enkla åtgärden att skapa en fysisk inkorg på mitt skrivbord som har gjort störst skillnad. Där lägger jag allt som ska processas och jag ser till att tömma den minst en gång i veckan. Det kan vara räkningar, inbjudningar och annat som landar i den fysiska brevlådan, anteckningar från möten, någons visitkort med en notering på baksidan.

Om jag får världens bästa idé om ett nytt projekt jag vill sätta igång med (vilket händer mig lite för ofta) så skriver jag en notering om det och lägger anteckningen i inkorgen. Där hamnar också kvitton, programblad som jag kanske vill spara och flyers för någonting jag vill ta ställning till senare.

Jag jobbar hemma och delar arbetsrum med min sambo (som är frilansskribent och fotograf). Jag skiljer inte på privat och arbete när det gäller inkorgen på skrivbordet, allt hamnar där.

När jag kommer hem från en resa, till exempel ett uppdrag, så brukar jag tömma fickor, handväska och eventuella ytterfack i resväskan och lägga allt som behöver processas i inkorgen på skrivbordet.

Mina inkorgar är alltså:

  • E-post
  • Telefon, inklusive telefonsvarare
  • Messenger
  • Inkorgen på mitt skrivbord

Att hålla koll på inflödet är en bra början. Nästa steg är förstås att ha ett sätt att tömma inkorgarna, att bedöma vad som ska hända med varje sak, fatta beslut och antingen arkivera på rätt ställe eller uppdatera att-göra-listor och projektlistan så att ingenting trillar mellan stolarna.

Hur ser dina inflöden ut, har du koll på dina inkorgar? Tömmer du dem regelbundet, eller hamnar saker i högar och det är slumpen som avgör vad som faktiskt blir hanterat och processat på det sätt som du vill?

Fungerar ditt system för dig?

Jag behöver fila på visa delar av mitt system. Det gör jag nästan varje gång en ny termin börjar. Det är mitt sätt att skapa bättre arbetsmiljö för mig själv och att ge mig själv möjlighet att vara mitt bästa jag. Dessutom är det ett bra sätt att väcka jobbhjärnan lite mjukt och försiktigt.

Snart sätter allt igång igen. Jag längtar!

Podd #13 Sju sätt att jobba hållbart – strategier för superhjältar som vill må bra i sin vardag

Leva gott, avsnitt #13 (web).png

Maria Estling Vannestål är författare och kursledare och brinner för att hjälpa människor att följa sitt hjärta och gå sin egen väg. I det här poddavsnittet pratar vi om strategier för att hantera vardagsstress.

Leva gott är en podd om viljan att vara en god kraft och göra skillnad och om längtan efter en vardag där jag trivs och kommer till min rätt. Jag spelar in podden tillsammans med fem kloka vänner som turas om att hjälpa mig att utforska olika ämnen. Alla avsnitt av podden finns på www.lisamoraeus.se/levagott.

Lyssna på avsnittet och svara sedan på följande två frågor:

1: Vilken av strategierna blir du mest sugen på att implementera i ditt eget liv?

2: Skulle du vilja ha stöd eller hjälp att anpassa den strategin till ditt eget liv, till exempel i form av ett verktyg, en workshop eller en kort e-kurs?

Berätta vad du tänker i en kommentar nedan, eller maila mig om du hellre vill det! Maria och jag ser fram emot att höra av dig.

Här är de strategier Maria tar upp i podden

  1. Skapa system för att få struktur på vad du gör och vad som ska göras. För bok för din tid och hitta ett enkelt sätt att skapa överblick och koll på allt som ska göras.
  2. Var smartlat: välj ut vad som är viktigt att göra med hög kvalitet och tänkt “good enough”  när det gäller allt annat.
  3. Använd acceptans som verktyg i vardagen, för att spara din energi till det som verkligen går att förändra.
  4. Upprätta förändringsskyddade zoner som får vara som de är, utan utvecklingskrav.
  5. Fokusera på plussidan, så att du inte fastnar med blicken på det du inte har gjort, inte kan eller inte är nöjd med.
  6. Delegera och be om hjälp, välj att visa att du är sårbar och inte klarar allting själv.
  7. Skapa frizoner för stillhet och reflektion. (Marias egen favoritverktyg för återhämtning är meditation.)

Tips och länkar

I poddavsnitt nummer 9 pratar jag med Maria om hennes roman Lex Katarina.

Bodil Jönsson har skrivit Tio tankar om tid, och många andra klokheter.

Marias kurs för att träna på att följa ditt hjärta heter Den inre kompassen.

Jag har skrivit om David Allen och Getting Things Done i flera olika blogginlägg, till exempel det här

Maria nämner även Brene Brown och hennes tankar om styrkan i att vara sårbar, lyssna gärna på hennes TED-talk om det.

Slutligen tipsar Maria om appen Insight Timer, till brädden fylld med guidade meditationer att följa.

Vad fick du med dig?

Vilken strategi vill du utforska och använda i ditt eget liv?

Vilket stöd skulle du vilja ha för att underlätta implementeringen?

Svara i kommentarerna nedan.

Tack för att du lyssnar på podden Leva gott! Vill du ha ett mail när nästa poddavsnitt kommer? Lämna din e-postadress längst ner på sidan.

Vi hörs snart igen!

Vem tar hand om vinbären? Om sol, saft och sommarstress.

Additionsstress kallas det visst.

Att skrolla i Facebookflödet och lägga ihop alla bilder av badande barn i solnedgång, jordgubbstårtor, vackra klippor, segelbåtar, paraplydrinkar och kanelbullar, skogspromenader, cykelsemestrar, vandringsleder i Spanien, Almedalsmingel, hundvalpar och nykläckta kycklingar, New York-resor, Pride-partyn och fågelskådning i gryningsdimma.

Att lägga samman allt och sedan jämföra sitt eget futtiga liv med summan av kardemumman. Alla vet att det inte är en rättvis jämförelse, att lägga samman alla sina facebookvänners respektive höjdpunkter och tänka att de tillsammans representerar en lycklig (lyckad) sommar.

Det hjälps inte. Känslan av att missa något, att gå miste om något, att inte vara med där det händer och att min semester inte är riktigt sådär härligt aktiv och samtidigt fullständigt avslappnad som en semester ska vara, smyger sig på.

Och hettan. Den obarmhärtiga solen som torkar ut allt, gör mig matt och orkeslös och väcker domedagstankar och klimatångest. Det dåliga samvetet över att jag har mage att klaga över värmen, jag som inte ens har några djur som far illa eller grödor som torkar bort.

I trädgården står tre överfulla vinbärsbuskar och glor på mig. Det är inte jag som har planterat er, vill jag säga. Jag har inte ansvar för alla de där bären. Jag orkar inte, det är för varmt. Vinbären svarar inte, de bara tiger och glor. Grenarna dignar av bär och böjer sig mot jorden.

Hur är det nu man gör när man har semester? Vad är egentligen återhämtning och hur åstadkommer jag den så effektivt som möjligt, så att jag är maximalt återhämtad, pigg, taggad och redo när alla roliga uppdrag sätter igång igen i september?

Jag kapitulerar. Jag plockar vinbär. Jag kokar saft och marmelad. Jag bidrar till någon annans semesterstress genom att lägga ut några bilder på Facebook. Sen stänger jag in mig i husets svalaste rum, med Netflix och en skål salta jordnötter.

Snart är det höst. Jag längtar lite dit. Det är nästan en förbjuden tanke.

vinbar.jpg

Är din empati ett hinder i ditt ledarskap?

empati.jpg

Då och då möter jag ledare som har fått höra att de är alldeles för snälla. Eller ännu värre: de har fått veta från mentorer, coacher eller ledarutvecklare att de är för empatiska. Att deras empati är ett hinder om de verkligen vill lyckas som ledare. Att de behöver "jobba på att bli lite mindre empatisk".

Jag tycker faktiskt att det är ett dåligt råd, om än säkerligen välment. Du är inte för empatisk. Det är dags att vi reder ut begreppen.

Vad är empati?

Empati är ett begrepp som beskrivs och används på flera olika sätt. Ett vanligt sätt att diskutera empati är att dela upp det i två komponenter: affektiv och kognitiv empati:

1. Affektiv empati: förmågan att känna in det som någon annan känner, att leva sig in i någon annans känslor. Att själv känna av den smärta eller glädje som en annan människa känner, att en annan persons känslor väcker liknande känslor hos dig. 

Detta innebär inte att du nödvändigtvis förstår varför personen känner som den gör. Du behöver inte värdera, inte bestämma dig för om personens känslor är rimliga eller om du borde göra någonting åt saken. Affektiv empati handlar bara om att du har en förmåga att faktiskt känna in vad den andra personen känner. Via dina egna känselspröt får du information om den andra personens känslor.

Kan vi styra den här förmågan? Kan vi välja att känna empati eller inte, i en viss situation? Det vet jag inte. Däremot påverkas vår förmåga till empati av en mängd olika aspekter. Normer och fördomar spelar in och det verkar som att vi har större förmåga till empati med människor vi uppfattar som lika oss själva. 

(Avhumanisering, som beskrivs av Forum för levande historia som ett av stegen som vi behöver vara uppmärksamma på för att förebygga en upptrappning som kan leda till folkmord, innebär ju i grunden att vi lär oss att inte ha empati för en viss grupp människor.)

2. Kognitiv empati: förmåga att förstå vad den andra personen känner och kanske också varför. Att skapa mening i det du uppfattar att den andra personen känner. Att kunna sätta det i ett sammanhang och resonera kring det. 

Det handlar fortfarande inte om att hålla med, eller att göra den andra personens känslor och uppfattningar till sanning. Du kanske inte själv hade reagerat på det här sättet, men du förstår varför den andra personen gör det. Du accepterar att det här är verkligt för den personen.

Även här påverkas din förmåga av hur väl du känner personen och om du uppfattar att ni är en del av ett gemensamt sammanhang. Du kan träna din förmåga att förstå andra, genom att lyssna, ställa frågor och reflektera. Det kräver förstås att du faktiskt vill förstå den andra. 

Du kan sträva efter att förstå vad en annan människa känner och varför, helt utan att ge avkall på din egen känsla för vad som är rätt och fel.

Att känna med någon annan utan att förlora dig själv

Ok, vi bestämmer oss för att empati betyder att ha förmågan leva sig in i någon annans känslor och dessutom ha både förmåga och vilja att förstå vad den andra känner och varför. Hur kan detta vara ett hinder för ledarskap? 

Möjligen om du faller i en av följande fällor:

  1. Du övermannas av andras känslor. 
  2. Du väljer att låta andras känslor styra dina beslut. 

Det gäller att tydligt kunna skilja dina egna känslor från de känslor som väcks som en spegel-effekt av andras. 

Det händer att vi tror att vi är empatiska, men i själva verket har vi fantiserat ihop vad den andra personen känner och tänker, med utgångspunkt i oss själva. Det är lätt att råka blanda ihop egna minnen, känslor, rädslor och behov med andras.

Vi kan också råka svälja den andras känslor med hull och hår och göra dem till våra egna. Har du någon gång gått och känt dig ledsen eller rädd utan att veta varför, bara för att till sist inse att det här inte är dina egna känslor, att du plockat upp dem från någon annan? Då vet du vad jag menar. 

Ju tryggare och stadigare du är i dig själv, desto lättare är det att ha medkänsla och empati med andra. Det handlar inte om att skruva ner din empati. Möjligen att balansera den med starkare självkänsla. 

Konsten att vara snäll

När du har väl utvecklad empati så har du förmågan att känna in och förstå vad andra människor känner. Men vad gör du sedan med den informationen? Hur låter du din empati påverka dina beslut och handlingar?

I boken Konsten att vara snäll från 2005 gör Stefan Einhorn upp med den negativa klang som han uppfattar att orden snäll och god har fått. Han skriver:

Hur har det kunnat bli så här? Hur har beteckningar som “snäll” och “god” blivit negativt laddade ord? Varje gång jag hör den nedvärderande tonen häpnar jag och undrar om de som yttrar sig har insett vem det egentligen är som bäst har förstått vad som är viktigt i livet. Det är dags för ett paradigmskifte i synen på den snälla människan.

Och nog har det blivit ett paradigmskifte alltid. Fast inte alls det som Einhorn önskade sig, snarare tvärtom. Idag riskerar den som bryr sig om andra att få tillmälen som naiv, godhetsknarkare eller i värsta fall landsförrädare kastade på sig.

Stefan Einhorn försvarar i sin bok godhet och snällhet som de smarta och framgångsrika strategier de är, för såväl individer som organisationer och samhällen.

Det finns dock en anledning till bokens titel. Att vara snäll är en konst, en balansakt. Det ahr ingenting att göra med att låta sig köras över, att glömma lyssna på sin egen magkänsla, att sträva efter att bli omtyckt av alla eller att blunda för sådant som inte är rätt.

Tvärtom. Om att vara snäll betyder att göra det som du uppfattar som rätt och gott så kräver det ryggrad, mod och omdöme. Det kräver inte bara empati utan också att du känner dig själv, att du vet var du står och att du tar dig tid att lyssna in din egen kompass innan du fattar beslut.

Vad är ett gott ledarskap?

Empati är en superkraft. Det är en ovärderlig förmåga när det gäller att bemöta människor med omsorg och respekt och att samarbeta med andra.

Som alla superkrafter behöver din empati tränas och riktas för att du ska få så mycket ut av den som möjligt. Den behöver också balanseras och kombineras med mod, eftertänksamhet och reflektion.

Börja med att bestämma dig för vilken slags ledare du vill vara. Vad är ett gott ledarskap för dig? Hur vill du bemöta andra människor och hur vill du uppfattas?

Och vad behöver du för att må bra? Hur kan du använda din empati för att förstå människor omkring dig, utan att övermannas av känslor och tappa fotfästet? Och hur kan du värna dina egna gränser?

Hur kan du se till att du fattar väl genomtänkta beslut där empatin får vara med, men också ditt samvete, din förmåga till överblick och din uppfattning om vad som är rätt väg framåt?