Då och då möter jag ledare som har fått höra att de är alldeles för snälla. Eller ännu värre: de har fått veta från mentorer, coacher eller ledarutvecklare att de är för empatiska. Att deras empati är ett hinder om de verkligen vill lyckas som ledare. Att de behöver "jobba på att bli lite mindre empatisk".

Jag tycker faktiskt att det är ett dåligt råd, om än säkerligen välment. Du är inte för empatisk. Det är dags att vi reder ut begreppen.

Vad är empati?

Empati är ett begrepp som beskrivs och används på flera olika sätt. Ett vanligt sätt att diskutera empati är att dela upp det i två komponenter: affektiv och kognitiv empati:

1. Affektiv empati: förmågan att känna in det som någon annan känner, att leva sig in i någon annans känslor. Att själv känna av den smärta eller glädje som en annan människa känner, att en annan persons känslor väcker liknande känslor hos dig. 

Detta innebär inte att du nödvändigtvis förstår varför personen känner som den gör. Du behöver inte värdera, inte bestämma dig för om personens känslor är rimliga eller om du borde göra någonting åt saken. Affektiv empati handlar bara om att du har en förmåga att faktiskt känna in vad den andra personen känner. Via dina egna känselspröt får du information om den andra personens känslor.

Kan vi styra den här förmågan? Kan vi välja att känna empati eller inte, i en viss situation? Det vet jag inte. Däremot påverkas vår förmåga till empati av en mängd olika aspekter. Normer och fördomar spelar in och det verkar som att vi har större förmåga till empati med människor vi uppfattar som lika oss själva. 

(Avhumanisering, som beskrivs av Forum för levande historia som ett av stegen som vi behöver vara uppmärksamma på för att förebygga en upptrappning som kan leda till folkmord, innebär ju i grunden att vi lär oss att inte ha empati för en viss grupp människor.)

2. Kognitiv empati: förmåga att förstå vad den andra personen känner och kanske också varför. Att skapa mening i det du uppfattar att den andra personen känner. Att kunna sätta det i ett sammanhang och resonera kring det. 

Det handlar fortfarande inte om att hålla med, eller att göra den andra personens känslor och uppfattningar till sanning. Du kanske inte själv hade reagerat på det här sättet, men du förstår varför den andra personen gör det. Du accepterar att det här är verkligt för den personen.

Även här påverkas din förmåga av hur väl du känner personen och om du uppfattar att ni är en del av ett gemensamt sammanhang. Du kan träna din förmåga att förstå andra, genom att lyssna, ställa frågor och reflektera. Det kräver förstås att du faktiskt vill förstå den andra. 

Du kan sträva efter att förstå vad en annan människa känner och varför, helt utan att ge avkall på din egen känsla för vad som är rätt och fel.

Att känna med någon annan utan att förlora dig själv

Ok, vi bestämmer oss för att empati betyder att ha förmågan leva sig in i någon annans känslor och dessutom ha både förmåga och vilja att förstå vad den andra känner och varför. Hur kan detta vara ett hinder för ledarskap? 

Möjligen om du faller i en av följande fällor:

1. Du övermannas av andras känslor. 
2. Du väljer att låta andras känslor styra dina beslut. 

Det gäller att tydligt kunna skilja dina egna känslor från de känslor som väcks som en spegel-effekt av andras. 

Det händer att vi tror att vi är empatiska, men i själva verket har vi fantiserat ihop vad den andra personen känner och tänker, med utgångspunkt i oss själva. Det är lätt att råka blanda ihop egna minnen, känslor, rädslor och behov med andras.

Vi kan också råka svälja den andras känslor med hull och hår och göra dem till våra egna. Har du någon gång gått och känt dig ledsen eller rädd utan att veta varför, bara för att till sist inse att det här inte är dina egna känslor, att du plockat upp dem från någon annan? Då vet du vad jag menar. 

Ju tryggare och stadigare du är i dig själv, desto lättare är det att ha medkänsla och empati med andra. Det handlar inte om att skruva ner din empati. Möjligen att balansera den med starkare självkänsla. 

Konsten att vara snäll

När du har väl utvecklad empati så har du förmågan att känna in och förstå vad andra människor känner. Men vad gör du sedan med den informationen? Hur låter du din empati påverka dina beslut och handlingar?

I boken Konsten att vara snäll från 2005 gör Stefan Einhorn upp med den negativa klang som han uppfattar att orden snäll och god har fått. Han skriver:

Hur har det kunnat bli så här? Hur har beteckningar som “snäll” och “god” blivit negativt laddade ord? Varje gång jag hör den nedvärderande tonen häpnar jag och undrar om de som yttrar sig har insett vem det egentligen är som bäst har förstått vad som är viktigt i livet. Det är dags för ett paradigmskifte i synen på den snälla människan.

Och nog har det blivit ett paradigmskifte alltid. Fast inte alls det som Einhorn önskade sig, snarare tvärtom. Idag riskerar den som bryr sig om andra att få tillmälen som naiv, godhetsknarkare eller i värsta fall landsförrädare kastade på sig.

Stefan Einhorn försvarar i sin bok godhet och snällhet som de smarta och framgångsrika strategier de är, för såväl individer som organisationer och samhällen.

Det finns dock en anledning till bokens titel. Att vara snäll är en konst, en balansakt. Det ahr ingenting att göra med att låta sig köras över, att glömma lyssna på sin egen magkänsla, att sträva efter att bli omtyckt av alla eller att blunda för sådant som inte är rätt.

Tvärtom. Om att vara snäll betyder att göra det som du uppfattar som rätt och gott så kräver det ryggrad, mod och omdöme. Det kräver inte bara empati utan också att du känner dig själv, att du vet var du står och att du tar dig tid att lyssna in din egen kompass innan du fattar beslut.

Vad är ett gott ledarskap?

Empati är en superkraft. Det är en ovärderlig förmåga när det gäller att bemöta människor med omsorg och respekt och att samarbeta med andra.

Som alla superkrafter behöver din empati tränas och riktas för att du ska få så mycket ut av den som möjligt. Den behöver också balanseras och kombineras med mod, eftertänksamhet och reflektion.

Börja med att bestämma dig för vilken slags ledare du vill vara. Vad är ett gott ledarskap för dig? Hur vill du bemöta andra människor och hur vill du uppfattas?

Och vad behöver du för att må bra? Hur kan du använda din empati för att förstå människor omkring dig, utan att övermannas av känslor och tappa fotfästet? Och hur kan du värna dina egna gränser?

Hur kan du se till att du fattar väl genomtänkta beslut där empatin får vara med, men också ditt samvete, din förmåga till överblick och din uppfattning om vad som är rätt väg framåt?