DISC-profil på väggen där, säg mig genast vem jag är.

Jun 02, 2018

Jag har alltid varit väldigt kluven till olika typer av personlighetstest.

Å ena sidan så tycker jag mycket om enkla modeller som ger mig nya perspektiv och ett nytt språk för att utforska världen. Jag använder ofta modeller när jag utbildar, både sådana jag uppfunnit själv och sådana jag lånar av andra. Det är ett sätt att få distans till det vi diskuterar, att lyfta ut tankarna ur huvudet, göra dem synliga och mindre abstrakta.

Med modellens hjälp kan vi förenkla tillräckligt mycket för att vi ska kunna jämföra våra olika perspektiv och upptäcka hur olika – eller ibland hur lika – vi ser på världen. Jaha, du tänker så? Du upplever det här problemet på det där sättet? Plötsligt blir det möjligt att hitta helt nya lösningar som nyss var dolda för oss.

Å andra sidan så tycker jag inte om att bli placerad i ett fack. Vem gör det? Särskilt om jag inte känner igen mig i beskrivningen av mig. Och om någon annan tar sig rätt att analysera och bedöma mig och tror sig känna mig bättre än jag känner mig själv, utifrån någon slags “vetenskapligt” test, då blir jag direkt obstinat.

Om verkligheten och kartan inte stämmer överens så gäller verkligheten.

Jag är alltid noga med att poängtera att de modeller vi använder för att öka vår kunskap om oss själva och samarbetet mellan oss är just modeller. De är inte verkligheten. Ingen modell kan någonsin säga sanningen i all sin komplexitet. Och det är alltid du som vet bäst vem du är och vad du behöver och vill. Det är min utgångspunkt.

Modeller kan hjälpa oss att reda ut tankarna, att sortera och sätta ord på det där mellanmänskliga som är så svårt att fånga in.

Ta det nuförtiden så omåttligt populära verktyget DISC som exempel. DISC är ett slags diagram som består av två skalor. Verktyget finns i många olika varianter och både används och beskrivs på lite olika sätt.

Jag utbildade mig i verktyget för några år sedan och den variant jag använder kan lite slarvigt beskrivas så här: den ena skalan handlar om tempo. Pratar/tänker/agerar du i högre eller lägre hastighet än genomsnittet? Ytterligheterna på denna skala kan också beskrivas som introvert/avvaktande respektive extrovert/aktiv. Den andra skalan handlar om fokus: i ena änden finns sak- och uppgiftsfokus och i den andra finns människo- och relationsfokus.

Två skalor, fyra färger.

De två skalorna läggs i kors och skapar på så vis fyra olika fält. Det är dessa fält, beskrivna som varsin färg, som ligger till grund för bästsäljarpocketen Omgiven av idioter.

I verkligheten är vi sällan bara en färg och DISC säger dessutom väldigt lite om vem du är som person. Däremot kan det ge ledtrådar till hur du fungerar i samarbete med andra och kanske varför du retar dig på vissa människors sätt att kommunicera medan samarbetet flyter sömlöst med andra.

Jag tycker mycket om DISC. Det är ett lagom enkelt verktyg och för många ger det en ökad förståelse för vad de behöver för att komma till sin rätt och komma överens med andra.

Jag har också mött människor som blir provocerade och känner sig förminskade eller missförstådda när de “utsätts” för en DISC-analys. Eller som blir upprörda bara av att ämnet personlighets- eller kommunikationsstil-tester kommer på tal.

Rekryterare som använder personlighetstest med tveksam vetenskaplig grund som filter för att sortera bort oönskade sökande och chefer som förälskar sig i ett visst personlighetstest och beställer det till sina medarbetare utan att ta reda på om de behöver eller vill ha det, är ofta betydande orsaker till den motviljan.

Det är dessutom ett ganska drygt beteende att gå omkring och analysera andra och tala om människor i din omgivning hur de är och hur de borde agera i olika situationer. Oavsett om du bygger dina välmenande råd på personlighetstester eller ej. 

Ytterligare en risk med den här typen av tester är att människor resignerar och slutar att utmana sina gränser. De upplever sig ha fått facit på att de minsann fungerar så här, och så är det med det. Det bidrar inte till utveckling utan bara till stagnation.

Kasta ut modellerna med badvattnet?

Och ändå: rätt använda så lutar jag ändå åt att många av de modeller, verktyg och tester som finns på marknaden faktiskt kan bidra till mycket gott. De kan hjälpa oss att lära känna nya sidor av oss själva och att hitta språk för de viktiga samtal som vi behöver ha om vi ska skapa konstruktiva och hållbara samarbeten.

De kan lösa upp knutar hjälpa oss att hitta svar som vi letar efter.

Så hur kan vi fortsätta att använda modeller och verktyg som faktiskt kan ge oss större självkännedom och hjälpa oss att utvecklas som människor, utan att låta oss fångas i rutorna, eller stänga in oss själva?

Några nycklar kanske är att:

  • Ta alla tester, verktyg och modeller med en stor nypa salt.
  • Utforska och lära känna dig själv och dina olika sidor för din egen skull och inte för någon annans.
  • Använda det du känner igen dig i och släppa taget om det som du inte tycker stämmer in på dig.
  • Inte använda tester för att sortera eller bedöma andra människor mot deras vilja.
  • Lyssna på vår egen intuition och använda modeller och verktyg för att utforska och tydliggöra våra egna tankar, inte som facit eller diagnos. 

Hur tänker du? Har du fått insikter om dig själv tack vare verktyg och modeller? Gör de mer skada än nytta och hur kan vi hantera riskerna och samtidigt plocka godbitarna?

Låt oss hålla kontakten!

Allra helst skriver jag numera på Substack, där du kan prenumerera på brev från mig. Där går det dessutom att skriva en kommentar och berätta vad du tänker när du har läst.

Jag skriver både om ideellt engagemang och om personlig utveckling. Du väljer vad du vill läsa och vad du vill prenumerera på. Välkommen!

Intressant, berätta mer!