Vad skulle det betyda för dig att ha mer tillgång till din kreativitet? Vad betyder det för dig att vara kreativ, att leva kreativt? Och hur viktigt är det?

Under pandemisommaren 2020 gick jag för första gången igenom de tolv stegen i boken The Artist’s Way, A Course in Discovering and Recovering Your Creative Self av Julia Cameron. För ett par veckor sedan bestämde jag mig för att jag vill göra det igen. Jag är nu (den 12 juni 2023) i början av vecka två.

– Du brukar tycka om att ha någonting sådant att pyssla med under sommaren, kommenterade min vän Therese när jag berättade för henne.

Det har hon alldeles rätt i. Sommaren är en reflektionstid för mig.

Dessutom blir jag lätt lite stressad på sommaren, jag tänker att jag borde vara ledig fast jag hellre ägna mig åt mina kreativt projekt, även om de kan definieras som jobb. Jag gissar att många som har kreativa yrken – och särskilt egenföretagare – känner igen sig. Jag hamnar i långa förhandlingsdiskussioner med mig själv. Är det här jobb? Eller är jag ledig nu? Borde jag inte vila? Det vet jag nog inte hur man gör.

Då är det mycket trevligare att gå en kurs. Helst på egen hand, i min egen takt och på mina villkor. En form att landa i.

Har du kommit i kontakt med The Artist’s Way? På svenska heter boken Lev kreativt: hur du utvecklar ditt skapande jag i tolv steg. Jag vill kalla det en självhjälpsbok, i ordets allra bästa bemärkelse. En bok med texter, instruktioner och övningar som hjälper dig att steg för steg upptäcka och utforska din egen kreativitet – och att återerövra och försvara den där det behövs.

Vad är kreativitet?

När jag säger att jag har ett kreativt yrke så menar jag att jag lever på att hitta på saker. Det är så jag vill ha det. Frihet och möjlighet att följa min egen lust, min egen fantasi, är viktiga livsvärden för mig. Så viktiga att jag drivit företag på heltid i snart femton år, trots baksidorna i form av ansvar, risker och emellanåt ekonomisk otrygghet.

Allt jag erbjuder genom mitt företag har jag hittat på. Fantiserat ihop. Ibland helt på egen bevåg och ibland i samarbete med en organisation, förening eller annan typ av kund som har ett behov som behöver fyllas.

Den här bloggen har jag till exempel skapat. Ingen har talat om för mig att göra det. Det samma gäller mina föreläsningar och kurser. De finns till för att jag kom på en idé och genomförde den.

Jag mår bra när jag får följa min egen inspiration, min kreativitet. Och efter femton år borde jag väl vara rätt bra på det? Det borde väl gå enkelt?

Det är inte självklart. Jag sätter fortfarande upp hinder för mig själv när det gäller att våga satsa på nya idéer och följa mina infall, trots att jag faktiskt har bevis på att det är en bra idé att göra det. Det finns så många anledningar att tveka:

• Det är ingen som kommer att vilja ha det där.
• Det är ingen mer än jag som kommer att förstå poängen.
• Det tar alldeles för lång tid att tjäna pengar på den där idén, den har jag inte råd att utveckla (även om den kan ge gott om pengar på sikt).
• Jag kan tänka vidare på den där roliga idén senare, först måste jag bocka av alla seriösa saker på att-göra-listan.
• Den där idén är alldeles för galen, vad ska folk tro? Hur ska jag kunna sälja seriösa föreläsningar och ledarskapsprogram och samtidigt syssla med sånt där?
• Det där är alldeles för långt ifrån vad jag brukar göra, det blir för spretigt.
• Om jag börjar på den här idén så kommer den att ta fokus från alla andra idéer, jag måste göra klart minst ett projekt innan jag börjar på något nytt.
• Jag kan inte det där och det tar alldeles för lång tid att lära sig.

Jag säger inte att jag alltid har fel när jag säger till mig själv på skarpen, när jag sätter stopp för nya idéer och dirigerar tillbaka mitt fokus till det jag höll på med. Shiny Object Syndrom brukar det kallas – att hitta på något nytt och roligt istället för att fullfölja det jag höll på med bara för att det börjar bli lite jobbigt. Många kreativa projekt har en svacka i mitten, en period när det inte känns lika lätt eller kul längre. Det behöver inte betyda att de ska överges.

Men ibland handlar det om någonting djupare. Om omedvetna hinder, gamla unkna sanningar jag släpar runt på i onödan, förlegade bilder av vem jag är och vem jag kan vara. Oro och rädsla.

Ett tolvstegsprogram för din kreativa, känsliga själ

Programmet i The Artist’s Way är uppdelat i tolv delar och varje del ska genomföras under en vecka. Låter det bekant? De tolv veckorna är inte det enda som boken har gemensamt med tolvstegsprogrammet. Det är tydligt att Julia Cameron inspirerats av det världsberömda självhjälpsprogrammet som skapades av Anonyma Alkoholister (AA) i mitten av 1930-talet.
Cameron bestämde från början att boken och metoden hon skapat skulle vara fri och spridas till alla som vill använda den. Hon uppmanar alla som går igenom de tolv stegen att så snart de egna kreativa blockeringarna har hanterats gärna sprida teknikerna och principerna vidare till andra. Det tycker jag är befriande.

The Artist’s Way kan med fördel genomföras i grupp, det finns några råd och tips kring det i slutet av boken. Det kan nog särskilt vara en bra idé om du vet med dig att du kommer att ha svårt att hålla ut och faktiskt följa programmet i i tolv veckor på egen hand. Tolv veckor är tre månader. Det hinner hända en del under den tiden.

The Artist’s Way sommaren 2020

Jag känner flera som är lyriska över The Artist’s Way och som menar att de tolv veckorna har förändrat deras liv. Öppnat dörren till en kreativitet som har gett dem ökad livskvalitet och ibland också en rejäl boost till deras krativa företagande.

Jag känner också dem som inte är lika imponerade, så klart.

Själv är jag faktiskt någonstans mitt emellan. Jag tänker inte avslöja innehållet i de olika stegen, det är bättre att du får upptäcka dem på egen hand. Den första veckan handlar i alla fall bland annat om att identifiera hinder för din kreativitet i form av negativa, förminskande röster – dina egna och andras. Det kan vara jobbigt men också väldigt förlösande att börja se sambanden mellan saker som har hänt i din barndom eller senare i livet och som du bär med dig som ett hinder, ett glastak för hur kreativ du får eller kan vara.

Jag har gjort en hel del liknande arbete med mig själv genom åren, i olika tappningar. Med coacher och terapeuter. Under min egen utbildning till coach och genom andra kurser i personlig utveckling jag har gått. Så jag ska erkänna att jag suckade lite när jag läste texterna och insåg vad övningarna under den första veckan gick ut på. Ska jag verkligen behöva gräva i den där sörjan igen? Är jag inte klar med det?

Nix, pix. Det är jag så klart inte. I boken beskriver Cameron resan mot mer kreativ frihet som en spiral. Du kommer tillbaka till samma landskap, igen och igen. Förhoppningsvis en liten bit högre upp, med större insikt. Men klar är du inte. Än. Det finns ytterligare några guldkorn att hämta i den här gamla gyttjan. Varsågod att hoppa i.

Och The Artist’s Way var bra för mig. Inte revolutionerande, men mycket bra. Jag kände ofta igen mig, men jag öppnade nya områden också. Vidgade mitt register. Frigorde mer och mer av min egen kraft.

The Artist’s Way för andra gången

Nu tar jag mig an boken med lättheten i att jag vet vad jag ger mig in på. Jag vet vad jag kan vänta mig de olika veckorna. Och jag har bestämt att jag kan välja helt fritt bland övningarna, jag måste ingenting.

Jag är som sagt i vecka två. Hittills är det två koncept eller principer som jag leker med i tanken. För det första är det tron. The Artist’s Way utgår ifrån att det finns en skapande kraft som är större än du och som vill dig väl (ännu en prallell till tolvstegsprogrammet). En skapare av världen som du kan luta dig mot i ditt eget skapande, som du kan samskapa med.

Jag tror inte på Gud. Det behöver jag inte heller, försäkrar Julia Cameron. Jag kan formulera om det till vad jag vill. En kreativ kraft, livskraften, själva kreativiteten kanske. Just nu utmanar jag mig själv genom att öppna en dörr på glänt. Tänk om jag skulle välja att tro på en kreativ kraft som jag kan samskapa med, låta mig ledas av i alla fall under de närmaste tolv veckorna. Varför inte?

Det andra jag funderar på är tiden. Jag känner mig ofta stressad. Vad jag än gör så känns det som att jag borde göra något annat. Men tänk jag istället kunde följa min lust och min kreativitet och tillåta mig att gå upp i det jag gör, utan att tänka på allt jag skulle kunna göra istället? Tänk om jag litar på att allt viktigt kommer att bli gjort?

Det är förstås lättare att tänka så nu under sommaren, när jag har mycket få måsten eller möten utan faktiskt kan lägga upp dagen precis som jag vill. Jag behöver faktiskt inte planera. Jag kan bara göra det som känns kul. Och om jag gör det, om jag tränar på det, så kanske jag kan ta med mig en del av känslan in i hösten sedan.

Det kanske kommer fler blogginlägg om den här resan. Vi får se. Om jag har lust. Det finns i alla fall väldigt mycker mer att säga.