Även för en erfaren och skicklig poliskommissarie som Van Veeteren är det svårt att avgöra om en utredning har nått Borkmans punkt eller inte.

Van Veeteren är huvudperson i de flesta av deckarförfattaren Håkan Nessers böcker. Borkman är Van Veeterens tidigare chef och mentor.

Varje polisutredning har en startpunkt. I början arbetar polisen brett och förutsättningslöst. Det handlar om att få in så mycket information som möjligt.

Kanske är det läge att gå ut till allmänheten och be om tips? Dörrknackning, förhör och informella samtal. Timmar i arkivet med tidigare utredningar som kanske kan ge ledtrådar. Undersökning av brottsplatsen förstås och rapporter från rättsläkare och laboratorier.

Sen börjar pusslandet. Hur hänger allting ihop? Var i allt detta stora material finns svaret på gåtan?

(Jag har alltså ingen aning om hur det går till på riktigt, ovanstående består helt och hållet av uppdiktat material från alla de deckarromaner jag så gärna försjunker i när jag behöver en paus från verkligheten.)

Är det dags för nästa fas?

Det kommer en punkt i utredningen, säger Borkman (citerad av Van Veeteren, som är påhittad av Håkan Nesser) när det är nog med information. Efter denna punkt är all ytterligare information villospår. Störande brus, som gör det svårare, inte lättare, att komma fram till gåtans lösning.

Konsten är att veta när den punkten inträffar.

Även för oss som inte sysslar med polisutredningar utan med helt andra processer kan det vara bra att hålla utkik efter Borkmans punkt.

• När har jag gjort tillräckligt med research och det är dags att faktiskt börja skriva boken?
• När har jag lyssnat på tillräckligt många råd från andra och det är dags att sätta punkt för lyssnandet och velandet och bestämma mig för hur jag vill göra?
• När har vi pratat tillräckligt länge om saken, inhämtat synpunkter och genomfört remissrundor, när är det dags att gå från brainstormning till uppsamlande och beslut?

Det är lätt att bli otålig och gå till beslutsfasen eller skrivfasen (i bokexemplet) för tidigt. Då blir resultatet kanske inte så bra som om vi hade tagit oss mer tid till insamling, diskussion, lyssnande, input.

I en organisation eller en grupp blir det lätt missämja och irritation för att alla inte känner att de kommit till tals eller alla aspekter inte har vägts in.

Det är också lätt att bara fortsätta att samla in data, långt efter att Borkmans punkt passerats. Det är ju på sätt och vis en skön fas att befinna sig i. Jag behöver inte fatta några beslut än, inte dra slutsatser eller välja riktning. Jag kan bara fortsätta att läsa intressanta rapporter och prata med intressanta människor. Jag skjuter på skrivandet lite till.

Det kan förstås också handla om en oro för att jag ska missa något. Nog finns det mer information att tillgå? Borde vi inte göra en remissrunda till?

Hur vet du när du har nått Borkmans punkt? Vad betyder det för din verksamhet eller dina projekt?

Eller är det så att du helt enkelt får bestämma dig för att det är dags för nästa steg, även om du inte kan vara helt säker på att informationen är tillräcklig?

Vad behöver ditt projekt av dig just nu?