Under större delen av mitt vuxna liv har jag drivit eget. Det betyder förstås att jag också leder mig själv. Det finns ingen annan som pekar ut riktningen eller hjälper mig att avgöra vad jag ska lägga min tid på, vad som ska få mitt fokus.

Det finns inte heller någon som tar ett allvarligt samtal med mig om jag slösar tid på något som inte alls tar mig mot mina mål – eller som bromsar mig en smula om jag jobbar för mycket eller stressar i onödan. Det får jag göra själv.

Säkert är det en bidragande orsak till att jag funderar så mycket på självledarskap, på konsten att leda och/eller coacha sig själv.

Men egentligen sysslar vi väl alla med någon form av självledarskap, tänker jag. Jag skulle kunna säga “du är ledare i ditt eget liv” eller “du är kaptenen på ditt eget skepp i vardagen”, om det inte lät så himla klyshigt och fånigt. Men det gör det ju, så jag låter bli.

Vi leder oss själva i vardagen. På fritiden, men ofta också på jobbet, såvida vi inte har ett jobb som är detaljstyrt i varje steg. De flesta av oss behöver kunna leda oss själva, även om vi har en chef.

Jag tycker att det är intressant att fundera över hur det där går till. Hur gör jag när jag leder mig själv? Vilken slags ledare är jag? Bidrar jag till en god arbetsmiljö för mig själv genom mitt ledarskap, eller är jag oresonlig, krävande, kanske till och med lite elak emellanåt?

Ledarskap och coaching

När ett team på en arbetsplats behöver hjälp att tänka tillsammans, då kanske de tar hjälp av en utomstående processledare eller workshopfacilitator. Någon som kan leda deras tankeprocess, hjälpa dem att få fram alla goda idéer, sortera bland dem och komma överens om bästa vägen framåt.

En sådan utomstående konsult har ju inte till uppgift att råda teamet (behöver de råd så tar de in en expert på sakfrågan istället) eller bestämma vilken väg de ska ta framåt (det gör förhoppningsvis deras chef).

Istället ska processledaren hålla i själva processen. Hen har verktyg, metoder och modeller som gör att teamet får syn på det som de egentligen redan vet. De får nya insikter när de bryter sina tankar mot varandra på ett mer konstruktivt sätt än att bara sitta runt ett bord och prata.

Det är det här som jag menar med ett coachande förhållningssätt.

Och jag tycker att det är lättare att skilja mellan ledarskap och coaching med den här bilden. Coaching är lite som processledarskap eller workshop-facilitering, för en person åt gången.

Att coacha sig själv

Då handlar ju självcoaching om att vara den där processledaren eller coachen – för sitt eget inre team. Eller med andra ord: för sig själv.

Vad fungerar för dig? Vilka vardagsverktyg eller rutiner har du som gör att du blir ditt bästa, smartaste jag?

Startar du dagen på något särskilt sätt? Planerar du veckan eller kanske månaden? Har familjen en gemensam kalender eller kanske ett system av lappar på kylskåpet? Har du favorit-appar, en planeringsbok, kanske en dagbok? Hjälper de dig, eller ger de dig mest dåligt samvete?

Får du dina bästa idéer på skogspromenaden, i duschen eller på cykeln eller bussen på väg från jobbet? Och hur fångar du in de där idéerna så att de inte bara blir dagdrömmar? Förutom idéerna som passar bäst som just dagdrömmar förstås. Och hur avgör du vilka idéer som bör sättas i jorden som små frön och vilka som ska få flyga vidare utan åtgärd?

Är du nöjd med hur du coachar och leder dig själv?

Förresten: det här ämnet är ett av dem som dyker upp i LisaMarias Jultankar, julkalendern som jag och min kära vän Maria Estling Vanneståhl sänder för andra året i rad. Klicka på bilden ovanför blogginlägget om du är nyfiken, den är nämligen i själva verket en video. 

Mer information om julkalendern kommer. Prenumerera på mina mail så missar du ingenting!