Strax innan jag fyllde sex år fick jag en dagbok av mina föräldrar. Eller, det var en alldeles vanlig skrivbok, där mina föräldrar turades om att skriva det jag dikterade. Med enbart versaler, så att jag skulle kunna läsa. 

Varken jag eller mina föräldrar anade förmodligen vilken gåva det var, den där skrivboken och framför allt tiden de la ner på att skriva dagbok med mig. 

Så snart jag kunde skriva själv så blev dagboken min egen och helt privat. Jag har fortsatt att skriva dagbok sedan dess, med mycket oregelbundna mellanrum. Ibland har det gått ett helt år mellan anteckningarna och i perioder har jag skrivit varje dag. 

Jag skriver det jag tänker. Jag sätter pennan till pappret och beklagar mig över saker som är irriterande, jublar över sådant jag är glad över, funderar och klurar på sådant jag behöver hitta en lösning på. Skrivandet hjälper tankarna att klarna. Jag blir lugn och glad av att skriva. Jag får överblick, fokus, struktur. 

Det finns inga måsten i mitt skrivande. Den allra första tiden kommer jag ihåg att jag kände dåligt samvete under perioder när jag inte skrev, men det har jag helt släppt. Dagboken tillhör mig, inte tvärtom. Jag har också slutat att presentera mig och skriva en liten livsberättelse i början av varje ny bok som jag gjorde när jag var barn, för att vi skulle lära känna varandra, den nya boken och jag. Nu skriver jag bara vad som faller mig in. 

Jag brukar inte heller hoppa på dagboksutmaningar av typen "skriv tre sidor varje morgon" eller "skriv dagbok utifrån följande frågor" eller liknande. Jag har upptäckt att det fungerar bäst för mig att helt enkelt hämta dagboken och en penna när jag känner för att skriva. 

Jag är helt säker på att mitt språk och min förmåga att skriva har påverkats av dagboksskrivandet. Jag tror att det har gjort mig sådär alldeles lagom respektlös som bara den som vet att hon äger texten (och inte tvärtom) vågar vara. 

I vuxen ålder har dagboken också blivit alltmer av en planeringsbok, eller snarare visionsbok. Jag använder den för att sammanfatta året som gått och sätta en tydlig intention för nästa. Jag skriver upp mina mål och mina önskningar. 

De senaste åren har jag hittat en allt tydligare form för hur jag styr min tid och mitt liv, vilket är extra viktigt eftersom jag är egenföretagare och sätter ramarna helt på egen hand. Jag är väldigt glad i mitt system med årsvisioner, kvartalsmål och veckoavstämningar. 

Under maj och juni i år experimenterar jag med att plocka in element från metoden Bullet Journal i mitt planeringssystem (tack vare Anneli Holm på www.bulletjournal.se och hennes sjudagarsutmaning) och skrivandet utvecklas ytterligare. 

Men dagboksskrivandet, flödesskrivandet, tankeskrivandet finns kvar. Det är viktigt. Dagboken får inte förlora sin magi, den får inte bli enbart en planeringsbok och framför allt måste den fortsätta att vara min alldeles privata arena där jag kan "tänka högt" med mig själv. 

I nästa bok (min nuvarande dagbok är alldeles snart slut) tänker jag pröva att dela boken på mitten och separera planeringsrutinerna och dagboksskrivandet. Efter att jag på senare tid har flyttat även min att-göra-lista till dagboken (utifrån Bullet Journal-metoden) så stör det mig att dagboksskrivandet varvas med planeringsrutinerna, samtidigt som det är väldigt smidigt att ha dem i samma bok. Får se hur min avdelningslösning fungerar. 

Alla mina dagböcker ligger i en kartong, i en bokhylla vid mitt skrivbord. Det är den kartongen jag skulle rädda först om huset brann. 

Varje gång jag besöker fantastiska Skambyrån i Malmö, showen där folk läser ur sina dagböcker från scenen och publiken (och för det mesta även den som läser) skrattar så att tårarna sprutar, så tänker jag att det vore roligt att läsa ur mina dagböcker där någon gång.

Men varje gång när jag kommer hem och bläddrar i dagböckerna så ångrar jag mig. Jag känner en så djup ömhet och respekt för den där personen som talar till mig genom böckerna, jag skulle aldrig låta någon skratta åt henne. I varje bok, i varje ålder har hon sitt perspektiv, sitt sätt att se på världen. Sina drakar att bekämpa och slag att vinna. 

Tack pappa och mamma för den där skrivboken och för ert tålamod i början. Det kan inte ha varit alldeles enkelt att ta tentamen från en sexåring. I enbart versaler.  

Bilden: Den första sidan i min allra första dagbok.