Under de senaste månaderna har jag funderat mycket på den amerikanska forskaren Hahrie Han och hennes tankar om mobilisering och organisering som effektiva strategier i medlemsorganisationer. Det är flera av de organisationer jag stöttar med ledarutveckling och andra tjänster som har tagit upp just Hahrie Han, eller som pratar om moblisering och organisering som strategier.

Konsten att förändra världen

Hahrie Hans slutsatser bygger på studier i USA. Organisationerna som studerats verkar likna många av de ideella organisationer som är verksamma i Sverige. Det gör forskningen extra intressant, eftersom ideellt engagemang kan se ut på så många olika sätt. Det handlar om föreningar som är uppdelade i lokala kretsar (chapters) och verkar bygga stor del av sin verksamhet på lokalt engagemang och självstyre. Precis som till exempel Amnesty International, Röda Korset, Rädda Barnen, Naturskyddsföreningen, Svenska Freds, RFSU och många andra stora organisationer.

Dessutom har Hahrie Han fokuserat på organisationer som vill åstadkomma förändring. Detta skiljer ju ovanstående föreningar från till exempel en trädgårdsförening eller en rollspelsklubb. Jag säger inte att rollspelsklubbar och trädgårdsföreningar inte vill förändra världen, men det kanske inte är deras huvudsyfte. Det är istället att ge medlemmarna möjlighet att fördjupa sitt intresse och träffa likasinnade.

Men för Amnesty, Naturskyddsföreningen och de andra jag nämner ovan är själva kärnverksamheten, själva syftet att förändra världen. Att påverka, bilda opinion, få till förändring. På olika sätt och inom olika områden.

Vi behöver vara många

För att kunna åstadkomma varaktig förändring så behöver vi vara många. Då behöver vi strategier för att samla människor, att mobilisera. Det gör vi genom att nå ut brett och genom att göra det lätt att vara med.

Mobilisering är rätt strategi när det gäller att bli tillräckligt många för en manifestation eller för att skriva under ett upprop. När vi behöver vara många medlemmar, många som står upp för samma sak, för att ge tyngd åt vårt budskap.

Att mobilisera är en särskild kompetens, en särskild strategi. Det är en konst att nå ut brett och att göra det både enkelt och meningsfullt för människor som delar vår vision att kliva på tåget med oss.

Vi behöver vara organiserade

Om vi fokuserar enbart på mobilisering, om vi bara är inriktade på att samla så många som möjligt bakom ett budskap, så kan organisationen på sikt bli sårbar. Vem fortsätter att entusiasmera, vem leder alla de människor vi har samlat? Vad händer när manifestationen är över, när kampanjen är slut?

En organisation som enbart bygger på mobilisering som strategi behöver nästan ha anställda eller i alla fall ett antal mycket engagerade eldsjälar som håller gnistan levande. Organisationen blir inte riktigt självgående, verksamheten kommer att fortsätta att behöva mycket stöd.

För att få autonom, självgående verksamhet lokalt behövs den strategi som svenska folkrörelser traditionellt är så bra på: att organisera. Här handlar det inte främst om att samla så många människor som möjligt utan om att hitta rätt människor – och att bjuda in dem till att engagera sig på djupet. Att själva ta ansvar, att skapa starka relationer och så småningom i sin tur ta ledarskapet och bjuda in fler.

För att skapa en långsiktigt hållbar organisation, särskilt lokalt, behövs människor som vill samarbeta, planera och leda, inte bara följa en redan utstakad väg. För att åstadkomma det behöver vi skapa en väg in i organisationen.

Vi bjuder in människor till en resa, en utveckling av sitt engagemang. De kanske börjar med att gå på ett möte eller delta i en manifestation. Vad är nästa steg? Hur kan vi bjuda in till allt mer ansvar, allt mer kvalificerade uppgifter, alltmer samarbete med andra? Och hur kan vi guida, vägleda, utbilda – hur ger vi de verktyg och den kunskap som behövs?

Organisering är ett helt annat sätt att samla människor omkring sig, än mobilisering. Det kräver ofta mer, både av oss som bjuder in och av den som tackar ja och kliver över tröskeln. Det är ett annat förhållningssätt.

Organisering innebär att mötas i ögonhöjd. Att skapa organisationen tillsammans, att ge den som kliver in reell möjlighet att vara med, att äga och driva organisationen. Då handlar det inte om “vi” som mobiliserar “dem”. Det handlar om att vi blir fler som leder föreningen framåt tillsammans.

Mobilisering eller organisering?

Hahrie Hans forskning visar att det är båda strategierna i kombination som ger bäst effekt på sikt. Varken bara den ena eller bara den andra ger lika bra utdelning. De organisationer som bemästrar båda sätten att växa blir långsiktigt hållbara och åstadkommer förändring.

Vad betyder det för våra organisationer? Hur lär vi oss att kombinera de här strategierna, både på riksplanet och lokalt?

Är det samma människor som ska vara ansvariga för att mobilisera och nå ut till många – och som ska organisera och bidra till samarbete och ansvarstagande, till ett djupare och mer långsiktigt engagemang?

Eller är det så att vi är bra på olika saker – och intresserade av olika saker?

Vilka verktyg och strategier behöver vi, som gynnar båda förhållningssätten?

Det är frågor som jag tror att vi behöver prata mer om och som varje enskild organisation behöver ställa sig, utifrån sina unika förutsättningar.

Ensamvargarnas sammanslutning

I en hel del kretsar, distriktsstyrelser, lokalavdelningar, grupper och lokalföreningar (strukturen och begreppen ser ju olika ut i olika organisationer) finns inte riktigt någon av dessa strategier på plats. Istället är det fullt fokus på att förändra världen.

Det gäller absolut inte överallt, men jag skulle nog våga gissa att det är ganska vanligt i de flesta av de stora, svenska folkrörelserna. 

Den som engagerar sig i en organisation som finns till för att skapa förändring brinner i regel för sakfrågan. Det är våtmarkerna, kvinnors rättigheter, skydd för barn på flykt eller tillgång till rent vatten i katastrofområden som är drivkraften bakom engagemanget. Inte medlemsrekrytering eller grupputveckling eller ledarskap.

Organisering och mobilisering är områden kommer på köpet. Och de hamnar väldigt ofta längst ner på dagordningen.

Vi mäktar inte med, vi har inte tid. Det är svårt att få människor att ta på sig uppdrag, folk vill inte engagera sig längre. Föreningslivet är på utdöende, unga vill inte ta på sig förtroendeuppdrag och pensionärerna är för upptagna. Om någon vill vara med så är de välkomna, dörren är öppen, men vi har inte tid att tjata eller leta efter folk som vill vara med. Hur ska vi då hinna med det vi faktiskt är här för att göra?

Känner du igen ovanstående tankar eller påståenden? Kanske även hos dig själv?

Hahrie Han kallar den här “strategin” (det är ju snarare en icke-strategi) för ensamvargar. Jag är egentligen lite tveksam till det begreppet, av två skäl:

För det första är “ensamvargarna” för det mesta inte alls ensamma. Det kan till exempel handla om en grupp på tre till fem personer som tillsammans arbetar hårt för att få kommunen att se till att barnen på alla stadens flyktingboenden har tillgång till ett ordentligt lekrum.

Eller som läser rapporter och skriver yttranden tillsammans, för att stoppa motorvägsbygget som äter upp en del av naturskyddsområdet. Eller som oförtröttligt fortsätter att skriva brev till myndigheter i olika länder för att få människor som riskerar avrättning eller tortyr frigivna eller åtminstone få sin sak prövad i en rättvis rättegång.

De är inte ensamma och de har inte alls bestämt sig för att isolera sig och bryta sig ur flocken. Det är bara det att de har fullt fokus på uppgiften att åstadkomma förändring. Det är inte konstigt att förväntningar om att rekrytera medlemmar och bjuda in dem till fördjupat engagemang upplevs som krav som tar fokus från det som är viktigt och bråttom. Ändå försöker många att hinna med det också. Så gott det går.

För det andra så låter ensamvarg som ett ganska negativt begrepp tycker jag. Det skapar distans snarare än sammanhang. Det är ganska onödigt. Vi vill ju samma sak. Vi behöver bara hitta ett sätt att göra det som fungerar för alla.

Vad gör vi nu?

Jag önskar att alla organisationer lokalt hade en medveten och praktiskt genomförbar strategi för att växa och bli fler. Tänk om det kunde få vara lika roligt och meningsfullt att jobba med mobilisering och organisering, som att lägga tid på konkret människorätts- eller miljöarbete, eller vad det nu är som är sakfrågan? Att det inte blir ett måste utan något som är inspirerande och kul?

Jag är inte säker på att det är samma människor som ska göra allting. Går det att ta hjälp av varandra? Tänk om det finns människor som skulle tycka att det vore spännande och roligt att sätta sig in i vad organisering och mobilisering kan betyda och vilka verktyg och strategier som skulle fungera bäst just för vår förening.

Jag funderar också över de traditionella föreningsstrukturerna och då särskilt rollerna i en styrelse. Ofta verkar det som att ordföranden får huvudansvaret för… ja, i princip allting. Inklusive uppgiften att få föreningen att växa och bli långsiktigt hållbar. Det är väl inte så hållbart?

Särskilt inte om ordföranden dessutom är den som har mest kunskap om själva sakfrågan som föreningen arbetar med och har ett djupt och brinnande intresse för att arbeta med de frågorna.

Går det att dela upp ansvaret mer? Måste det vara samma person som företräder organisationen utåt och som tänker ut och genomför strategier för mobilisering och organisering, till exempel?

Nu är det här redan ett alldeles för långt blogginlägg så nu får jag nog släppa tangentbordet. Jag ser fram emot att fortsätta det här samtalet med er i olika former!

Boka mig gärna för en föreläsning, eller kontakta mig om du vill diskutera en utbildningsinsats av något slag. Allt är möjligt. Vi hörs!