När jag skriver det här sveper dimman över trädgården. Marken under äppelträdet är täckt med ruttnande äpplen och förmultnande löv. De allra flesta av träden och buskarna har släppt sin klädedräkt till marken och avtecknar sig dramatiskt i novemberdiset.

Jag har fått upp ögonen för naturens växlingar på ett annat sätt under det här året. Mycket tack vare min vän Ulrika Persson som genom sitt månadsbrev The Seasoned Connection och sitt vackra, innerliga Instagramkonto påminner om just detta.

När jag föreläser och utbildar om ledarskap eller personlig utveckling så använder jag ofta bilden av ett kretslopp. Det är en metafor som alla känner igen och förstår.

Vad är det som finns under ytan, vad är det för frön som gror, vad finns potential och essens utan att visa sig i konkret form ännu? Vad är bara påtänkt men inte materialiserat?

Och vad tittar upp som hjärtblad som vi behöver värna, vårda, skydda mot väder och vind?

Vad blommar och ger frukt, vad kan vi skörda, leva av, glädjas åt, fira?

Och vad är det dags att släppa taget om, vad behöver vi lägga på komposten så att den näring, till exempel i form av människor, energi, pengar, lokaler eller något annat, kan återgå till kretsloppet?

Den sista fasen är inte oviktig. Låt oss inte bråka om hönan och ägget i onödan, men möjligen är den här fasen allra viktigast: utan näring inga nya frön som gror. Hur många frön vi än sår.

Hur många idéer vi än har så kan vi inte realisera nya saker hela tiden om vi inte också tillåter höst och vinter – om vi inte ger systemet möjlighet att andas ut, släppa taget, dra tillbaka näringen, låta det som vill vissna få vissna.

På sätt och vis gör vi tvärtom i det samhälle vi har skapat. Vi trappar upp och snabbar på tempot, vi vill hinna så mycket som möjligt innan jul, samtidigt som naturen omkring oss trappar ner och går i vila.

Mörkret sänker sig och vi tänder förtvivlat alla ljus vi har för att orka jobba minst lika mycket som under årets ljusare tider.

Jag är inte säker på att det är särskilt hälsosamt.

Det är som det är. Jag menar inte att vi ska ändra på allt. Men här är tre frågor jag tror att vi skulle kunna reflektera lite över om vi vill:

1. Vad är det dags att släppa taget om, i ditt liv, ditt engagemang, kanske ditt jobb? Finns det projekt eller mål som det är dags att avsluta eller helt enkelt stryka från listan? Sammanhang att backa ur? Ansvar att frånsäga dig?
   
   
2. Hur kan du ta hand om dig själv på bästa sätt den här årstiden? Kan du lägga om dina vanor (mjukt, snällt och försiktigt) så att du till exempel får en stund utomhus när det är dagsljus? Är det något annat du skulle behöva?
   
   
3. Kan du tillåta dig att vara lite trött? Kan det vara ok att inte prestera på topp, inte springa i högsta växeln, inte vara den mest pålitliga och ansvarstagande hela tiden, just den här tiden på året? Går det att sänka tempot lite?

Och så bonusfrågan: hur kan du hitta (eller skapa) så mycket skönhet och magi som möjligt i november?