När världen gungar, vem vill du vara?

 

Under den senaste veckan har jag funderat på två saker.

För det första: Jag har funderat på vem jag vill vara, hur jag vill agera och hur jag vill bidra, under den krisperiod vi är inne i nu på grunda av coronapandemin. Hur jag kan vara den jag är och använda min personlighet och mina styrkor.

Det här är en ovanlig situation som väcker många olika känslor, vilket också innebär en möjlighet att utforska min egen röst. Vad är det jag vill säga, hur och till vem?

Inte för att jag har kommit fram till något tydligt svar på det. Jag kommer att fortsätta att bära med mig de här frågorna och vrida och vända på den.

För det andra så har jag kämpat med hur jag vill förhålla mig till att så många runt om i världen verkar se pandemin som en välkommen väckarklocka eller läxa för mänskligheten. Som att Gud eller universum eller moder jord har fått nog och skakar om oss rejält, för att vi ska vakna och skärpa oss.

Jag har inte helt lätt att reda ut mina tankar kring det här, för å ena sidan har jag mycket stor respekt för människors tro och världssyn. Å andra sidan så delar jag inte den här bilden. I en del extrema fall uppfattar jag den dessutom som känslokall mot dem som drabbas.

Förstå mig rätt: jag vill fundera över vad jag kan lära mig, vad som blir tydligt tack vare det som händer nu, vilka insikter jag vill ta med mig och vilka konsekvenser jag vill att de insikterna ska få i mitt liv. Och jag önskar att vi allihop, som mänsklighet, gör detsamma.

Det finns massor att lära. Om vårt förhållande till konsumtion, privat och som samhälle. Om vår djurhållning och livsmedelsproduktion och hur vi kan ställa om till mer hållbara system. Om vårt kortsiktiga tänkande, om våra relationer, om vad det innebär att vara ett socialt flockdjur, om tekniska lösningar för att kunna hålla kontakten på distans, till exempel. Om vad som verkligen är viktigt.

Jag hoppas att vi går starkare och klokare ur det här, på flera sätt.

Det är när det blir ödestro av det hela som jag värjer mig. Och jag blir ledsen på djupet när jag hör människor säga att det är bra att vi utsätts för det här, att det är efterlängtat och nödvändigt att jorden säger ifrån. “Jag hoppas att det här pågår riktigt länge, så att vi verkligen lär oss något” hörde jag någon säga häromdagen.

Då slår jag bakut. En global pandemi är inte en positiv och kärleksfull tillrättavisning från en högre makt. Människor blir sjuka och dör. Världsekonomin rubbas, individer och familjer förlorar sin försörjning och segrar som vi uppnått i form av mänskliga rättigheter, fattigdomsbekämpning och demokrati riskerar att slås i spillror.

Viruset har sin alldeles egen agenda som går ut på att sprida sig så mycket som möjligt, för det är det som virus gör. Det är inte styrt eller orkestrerat. Det bara gör sin grej.

Att vi kan välja hur vi hanterar den här situationen och vilka lärdomar vi väljer att ta med oss – privat, som samhälle och som mänsklighet – det är något helt annat.

Hur tänker du? Hur kan vi tillåta oss att känna oro, sorg och smärta samtidigt som vi välkomnar eventuella fördelar och lärdomar från den här ovanliga situationen och dessutom samarbetar för att bekämpa viruset med all kraft och värna dem som drabbas? Ok, det kanske var en lite för stor fråga att besvara med några meningar i en kommentar.

Den här då: Vad är en sak som du hoppas att du själv och/eller vi tillsammans kan lära oss eller förändra, genom den här krisen?

Berätta vad du tänker!

Skriv gärna en kommentar. Om du samtidigt vill dela blogginlägget på Facebook så kan du kryssa i "Publicera även på Facebook". Då delas blogginlägget på din Facebookprofil, tillsammans med din kommentar. 

Annars publiceras din kommentar endast här på bloggen.

TACK för att du kommenterar!

Close

Fyll i namn och e-postadress.