Har du någon gång gett dig på att skriva en roman eller genomföra något annat större konstnärligt projekt? Då har du förmodligen stött på 90-sidorskrisen. 

Även om du aldrig skulle få för dig att skriva en bok så kan fenomenet vara bra att känna till. Åtminstone om du till exempel har en ledarroll är ideellt engagemang, har en hobby eller någonting annat som kräver motivation och kreativitet.

En av de bästa sakerna med mitt jobb är att jag får göra så olika saker. Min vardag består av helt olika uppdrag för olika typer av organisationer – och ett stort antal egna projekt inom olika områden.

Ibland händer det sig att en idé från ett projekt skickar sina rottrådar sig in i ett annat. En tanke, ett koncept, en problemlösning visar sig passa lika bra någon helt annanstans än där det uppstod. Ibland precis som den är, ibland i ny kostym.

Så är det med 90-sidorskrisen.

En kreativ kris

Sedan några år tillbaka handleder jag elever på en folkhögskoleutbildning i berättande, i arbetet med deras projekt. Det kan handla om romaner, film- eller teatermanus, diktverk eller någonting annat. 

I ett så långt projekt är det naturligt att motivationen varierar. Den största dippen brukar inträffa ungefär 90 sidor in i projektet, om det är en roman. Annars gäller motsvarande, beroende på genre. 

Kanske går det inte längre att bara skriva på utan plan. Nu har du ett rejält material. Du måste fatta en del beslut. Du måste ta konsekvenserna av tidigare beslut. Nu börjar det här verkligen bli på riktigt.

Den så kallade 90-sidorskrisen kännetecknas ofta av att författaren ifrågasätter hela sitt projekt: 

• Är det här verkligen värt att lägga tid på?
• Kommer någon att vilja läsa detta?
• Hur kunde jag tro att jag någonsin skulle kunna bli författare?
• Jag kanske skulle ha valt en helt annan berättelse?
• Det känns inte roligt längre!
• Det är för många trådar att hålla reda på, jag orkar inte!
• Plötsligt vet jag inte längre vad det är jag vill berätta.
• Det är för svårt, det är inte värt det, jag vill göra något annat istället.

I värsta fall ger författaren upp och trycker in utkastet djupt i byrålådan igen. 

I bästa fall fördjupas istället projektet av de kritiska frågorna, författaren upptäcker själva kärnan i berättelsen och vad som är viktigt på djupet.

Eller förresten, vem vet vad som är det bästa eller det värsta? Det viktiga är att författaren tar ett steg tillbaka, ser på sitt projekt med klar blick och fattar ett medvetet beslut om fortsättningen.

Det kan vara så att projektet faktiskt ska läggas ner, eller i alla fall läggas på is. Det kan vara läge att göra någonting annat istället. Ibland är det viktigt att öppna för den möjligheten, utan att fastna i tanken “jag har redan lagt så här mycket tid, jag måste fortsätta”. Det är nämligen ingen hållbar motivation i längden.

Men det kan också vara precis den här krisen som projektet behöver för att hitta sin riktning, sin innersta kärna, sin rätta form. 

Ledarskap och engagemang

Under våren har jag genomfört ett ledarskapsprogram för ett hundratal ledare inom en stor ideell organisation. Det var när programmet hunnit ungefär halvvägs som det slog mig: 90-sidorskrisen gäller inte bara konstnärliga projekt. 

Det är inte ovanligt att en liknande motivationsdipp drabbar den som har tagit sig an ett nytt uppdrag eller gått med i en förening. Det är ju en viktig insikt för alla ledare, inte minst inom föreningslivet.

Denna motivationsdipp har mycket gemensamt med författarens 90-sidorskris. Ni har jobbat ihop ett tag och du märker att energin har gått ur gruppen, det är inte lika kul längre och några kanske börjar fundera på om detta verkligen var en bra idé, om engagemanget är värt att lägga tid på och vad meningen med alltihop egentligen är.

Det är intressant att fundera över hur detta stämmer överens med faserna i gruppens utveckling, men det får vänta till ett annat blogginlägg.

Vad kan ni göra för att komma igenom svackan (helst utan att den behöver bli en kris) så att ni kan fortsätta ert viktiga arbetet? Hur kan ni höja energin igen och påminna er om varför det ni gör är viktigt och värdefullt? Är det dags att fördjupa arbetet eller kanske justera kursen en aning?

Även deltagarna i ledarskapsprogrammet kan förstås känna av dippen. Är det verkligen värt att lägga tid på det här? Hur ska jag hinna med alla delar? Vad var det nu jag ville få ut av programmet egentligen?

Är det dags att förnya våra löften?

Det är det som 90-sidorskrisen egentligen handlar om: Det är dags att bestämma sig på nytt.

Vad är viktigt? Vad är kärnan? Vilken form vill jag att det här (engagemanget, ledarskapet, programmet, romanen eller vad det nu är) ska ta framöver? 

Vad vill jag se till att jag får ut av det här, vad behöver jag och hur kan jag be om det (eller ge det till mig själv)?

Om jag har tappat riktningen eller trillat av banan, hur kan jag kliva tillbaka? 

Känner du igen dig? Har du stött på den dipp eller kris jag talar om? 

Skriv gärna en kommentar och berätta!