På Valborgsmässoafton fick jag möjligheten att hålla årets vårtal för Växjöborna.

Linnéparken var full av människor, borgmästare Bo Frank hälsade oss välkomna och vi fick njuta av barbershop med Wexiö Lady Lights och de oumbärliga traditionella vårsångerna med Växjö Manskör.

Efter firandet i parken tog Växjö Scoutkår täten med sitt fackeltåg, tillsammans med Växjöskolornas musikkår och Kulturama Cheerleaders. Tillsammans tågade vi till Växjösjön för att tända bålet.

Det var en väldigt fin kväll och att få hålla vårtalet var verkligen ett hedersuppdrag.

Här kommer mitt tal i sin helhet, för den som vill lyssna. Inspelningen är gjord hemma i vår trädgård. Talet finns också i text för den som hellre vill läsa.

Håll till godo!

Tal till våren

Sol, sol, vi har längtat, många långa huttriga dar, kurande trista i mörkret, var gömmer du dig kvar?

Lite märkligt är det kanske att inleda ett vårtal med att citera Trolltider som ju sändes som julkalender på 80-talet. Men det kan inte hjälpas. De här raderna ur Solsången, besvärjelsen för att förmå solen att vända tillbaka, dyker alltid upp i mitt huvud så här års.

Jag vet inte hur många av er som är rätt generation för att ha en relation till Trolltider. Kanske är det i alla fall några av er som minns den elaka häxan Mara och den väna fen Dorabella? De var ju i luven på varandra för det mesta, de hade så att säga lite olika världssyn.

Men i just det här avsnittet har de grävt ner stridsyxan och bakar solbröd och sjunger solsången tillsammans, för det finns ingenting som är så viktigt som att få solen att återkomma efter en lång och sträng vinter.

Det som är så magiskt med vår värld är att våren kommer alldeles av sig själv. Den behöver varken bröd-offer eller besvärjelser.

Plötsligt är det bara vår, oavsett om vi har hunnit med att peta ner våra tomatfrön i mjölkkartonger eller tvättat fönstrena eller städat bort vinterkängorna ur skohögen i hallen.

Vi behöver inte göra någonting för att förtjäna våren. Plötsligt är den bara här. Vitsipporna. Magnolian. Körsbärsblommorna.

Koltrasten sjunger på kvällarna. Uteserveringarna fylls av sollängtande Växjöbor. Stigarna i Fylleryd och Bokhultet doftar vår, det är doften av mikroorganismerna som vaknar och yrvaket sträcker på sig i myllan.

Vårsolen är mäktig, den får blommorna att slå ut och fåglarna att sjunga, den får frön i jorden att vakna ur sin slummer och komma ihåg vilken potential som finns innanför skalet. Men det finns saker som vårsolen inte rår på.

När det gäller att skapa fred, att skydda människor som far illa, att värna om moder jord och hindra oss från att såga av den gren vi sitter på, så står den sig slätt. Att sprida den sortens ljus, det är upp till oss.

Och vi kan sprida ljus. Vi kan bidra med vår unika pusselbit. Det är som den amerikanska poeten Amanda Gorman uttrycker det: det finns alltid ljus, om bara vi är modiga nog att se det – om bara vi är modiga nog att vara det. Ljuset alltså. Ja, det rimmar ju bättre på engelska, men det är lika sant på svenska.

Under de senaste tio åren har jag utbildat och föreläst om ledarskap och engagemang, framför allt för ideella föreningar och andra idéburna organisationer. Jag har mött hundratals om inte tusentals människor som brinner, som ger av sin tid och sin kraft för att göra världen bättre, var och en på sitt sätt.

Det engagemang som väcks till stöd för de drabbade av kriget i Ukraina är inspirerande och hoppfullt. För att inte tala om alla de som fortsätter att arbeta oförtröttligt inom de områden som fortfarande är lika viktiga men som just nu kanske har hamnat utanför strålkastarljuset.

Eldsjälar som kämpar för mänskliga rättigheter, skapar sammanhållning i bostadsområden, inspirerar människor att göra sin röst hörd i höstens val, ger stöd till hemlösa och underlättar för nyanlända eller skapar mötesplatser och trygga rum.

Eldsjälar inom kultur och idrott, bokcirklar och syjuntor och studiecirklar och matlag och trädgårdsföreningar. Överallt samlas människor, nya kontakter skapas, kreativitet och nyfikenhet vaknar.

Ordföranden för föreningen Svenska Folkdansringen berättade för mig häromveckan om hur dansen blir till ett gemensamt språk över nationsgränser. Om glädjen i att dela med sig av de välbekanta stegen och få lära sig nya danser. Om hur det egna kulturarvet blir en fredsgåva i mötet med andra.

Visste ni förresten att Spelhobbyförundet Sverok hjälper barn och ungdomar runt om i Sverige att startar föreningar kring sitt intresse, oavsett om det handlar om brädspel, rollspel eller cosplay. Föreningskunskapen och den demokratiska skolningen får de på köpet.

Och har ni hört, inte minst här ikväll, hur tystnaden som pandemin har brett ut över alla fantastiska körer i Sverige bryts med ett jubel. Tänk att vi äntligen får sjunga tillsammans igen!

Engagemanget lever, i hela Sverige, i alla åldrar, låt ingen inbilla er någonting annat.

Jag menar inte att alla måste gå med i en förening, även om jag varmt rekommenderar det.

Du sprider ljus även när du lyssnar på en god vän som behöver dig, kramar dina barn, bidrar till ett respektfullt klimat i fikarummet, tar hand om dina relationer eller odlar din trädgård.

Det är viktigt att komma ihåg, när kontrasten mellan världarna blir för stor. Jag kan nästan få en känsla av svindel när jag försöker få de två bilderna att gå ihop: min egen verklighet där jag är trygg och där vårens skönhet slår emot mig och den verklighet jag tar in via nyheterna.

Hur har jag egentligen mage att njuta av våren när andra människor är alltför upptagna med att överleva?

Då brukar jag påminna mig om några saker:

För det första: Svindeln, smärtan du känner, betyder att du är en människa med empati. Tillåt sorgen. Den hänger ihop med insikten att det som drabbar andra på den här planeten också drabbar dig. Det är en viktig insikt.

För det andra: Det finns ingen motsättning och du behöver inte välja. Du tid att både njuta av våren OCH bidra med din pusselbit för att förändra världen till det bättre.

Du har råd med både en prinsessbakelse på uteserveringen på Skåres eller Broqvist eller Askelyckan – och ett månadsbidrag till de organisationer du litar på och som bidrar till den utveckling du vill se.

För det tredje: Att engagera sig för att förändra världen behöver inte vara en uppoffring. Du kan hitta sätt att göra skillnad som passar dig, där du får komma till din rätt, umgås med människor du tycker om, lära dig något nytt och känna dig behövd.

Leta reda på ett sammanhang som passar dig. Då gör du som störst skillnad och då håller du dessutom ditt engagemang levande över tid.

För det fjärde: När du tar hand om dig själv och ger dig själv det du behöver så gör du också världen bättre. För du är en del av världen. Att du mår bra och kan njuta av vårvindar friska är lika viktigt som något annat.

Och för det femte: Det är en helt rimlig reaktion att känna sorg, vanmakt och ilska över sakernas tillstånd, men om vi låter det ta över, om vi låter det skymma allt som är vackert och gott i våra liv, då vinner ju mörkret.

Att fira ljusets återkomst som vi gör här ikväll, det är att fira livet.

Det är att påminna varandra om vad som är viktigt på allvar, vad det är vi kämpar för, vad som är kärnan i ett gott liv. Det är att visa tacksamhet för min stund på jorden.

Att köpa en glass på Café Fontaine och avnjuta den vid Växjösjöns glittrande vatten, det är i sig en motståndshandling. Det är att låta ljuset och livet segra.

Så låt oss andas in doften av vår, djupt i lungorna. Låt oss inspireras av våren och låta den ge oss kraft att leva och att sprida ljus, var och en på vårt eget sätt.

Det är dags nu: låt oss hälsa ljuset välkommen tillbaka, jag hoppas att ni är med mig i att utbringa ett fyrfaldigt leve för våren! Den leve!