Additionsstress kallas det visst.

Att skrolla i Facebookflödet och lägga ihop alla bilder av badande barn i solnedgång, jordgubbstårtor, vackra klippor, segelbåtar, paraplydrinkar och kanelbullar, skogspromenader, cykelsemestrar, vandringsleder i Spanien, Almedalsmingel, hundvalpar och nykläckta kycklingar, New York-resor, Pride-partyn och fågelskådning i gryningsdimma.

Att lägga samman allt och sedan jämföra sitt eget futtiga liv med summan av kardemumman. Alla vet att det inte är en rättvis jämförelse, att lägga samman alla sina facebookvänners respektive höjdpunkter och tänka att de tillsammans representerar en lycklig (lyckad) sommar.

Det hjälps inte. Känslan av att missa något, att gå miste om något, att inte vara med där det händer och att min semester inte är riktigt sådär härligt aktiv och samtidigt fullständigt avslappnad som en semester ska vara, smyger sig på.

Och hettan. Den obarmhärtiga solen som torkar ut allt, gör mig matt och orkeslös och väcker domedagstankar och klimatångest. Det dåliga samvetet över att jag har mage att klaga över värmen, jag som inte ens har några djur som far illa eller grödor som torkar bort.

I trädgården står tre överfulla vinbärsbuskar och glor på mig. Det är inte jag som har planterat er, vill jag säga. Jag har inte ansvar för alla de där bären. Jag orkar inte, det är för varmt. Vinbären svarar inte, de bara tiger och glor. Grenarna dignar av bär och böjer sig mot jorden.

Hur är det nu man gör när man har semester? Vad är egentligen återhämtning och hur åstadkommer jag den så effektivt som möjligt, så att jag är maximalt återhämtad, pigg, taggad och redo när alla roliga uppdrag sätter igång igen i september?

Jag kapitulerar. Jag plockar vinbär. Jag kokar saft och marmelad. Jag bidrar till någon annans semesterstress genom att lägga ut några bilder på Facebook. Sen stänger jag in mig i husets svalaste rum, med Netflix och en skål salta jordnötter.

Snart är det höst. Jag längtar lite dit. Det är nästan en förbjuden tanke.