Vi behöver varandra

Organisering och föreningsliv som skyddsnät och lägereld

Den här texten publiceras dagen efter våldsdådet på Campus Risbergska i Örebro. All min medkänsla till de drabbade. Må ni omges av gemenskap som håller er i det ni går igenom.

Efter sorgen kommer vårt ansvar som samhälle: att envist fortsätta att arbeta för en värld där alla kan känna sig trygga, där kärlek vinner över hat och där våld aldrig normaliseras.

Jag tror att vårt samhälle underskattar föreningslivets betydelse när det gäller gemenskap och starka relationer mellan människor. Den betydelse det har för den enskilde, för samhället och i förlängningen för världen. För freden. Ja, faktiskt.

I Sverige är det över hälften som ägnar sig åt någon form av ideellt arbete, kopplat till en förening eller en organisation. Vi engagerar oss och organiserar oss av många olika skäl.

Det kan handla om att hitta någonting meningsfullt att göra på vår fritid. Det kan handla om en vilja att förändra, utifrån ett engagemang för barnrättsfrågor, miljöfrågor eller någon annan hjärtefråga. Om att få spela musik, ställa ut sin konst eller spela brädspel.

Det kan också handla om ett behov och en längtan efter att lära sig mer, att utvecklas och att utmana sig själv. Eller om att vilja hjälpa till. Att känna sig behövd. Eller bara om att få vara tillsammans med andra människor.

Oavsett anledning så kommer relationerna och det sociala sammanhanget på köpet när vi organiserar oss eller går med i en förening. Vi lär känna fler människor. Och jag tror att det är väldigt, väldigt bra. För oss själva, för samhället och för världen.

Ju fler kontakter desto bättre

Ett samhälle där varje människa känner många andra människor är starkare. Alla våra relationer, våra kontakter, våra samtal – de är trådar som tillsammans väver en stark väv. Det betyder inte att vi måste vara vänner med alla. Men det betyder att vi är mindre ensamma.

Det kan hända att detta är ännu viktigare för oss som inte har en arbetsplats där vi naturligt lär känna ett gäng arbetskamrater. Jag är egenföretagare och har mitt kontor i villan som jag delar med min man. Visst träffar jag många människor när jag utbildar och föreläser, men det är ju inte samma sak som att ha nära kollegor.

Inte för att jag saknar det, för jag skapar mina egna sammanhang. Bland annat med andra egenföretagare. Ibland i informella grupper och ibland i lite mer strukturerad form.

Detsamma kan ju gälla den som är pensionär, arbetslös eller sjukskriven. Och förstås den som visserligen går till en arbetsplats men som vill eller behöver ett större sammanhang, eller fler sammanhang, än det som bjuds på jobbet.

I kris och vardag

Jag tänker på Röda Korsets devis: Ingen ska lämnas ensam i en katastrof. Röda Korset bistår människor i katastrofer som drabbar många, men också vid personliga kriser som kan vara lika förödande för den enskilde. Och det är inte bara Röda Korset som snabbt finns tillhands när det behövs som allra mest. Föreningar som arbetar med krisstöd av olika slag kan vara avgörande för hur djupt och långsiktigt krisen drabbar.

Även föreningar vars verksamhet inte är inriktad på krisstöd kan spela stor roll för den som är drabbad. Att ha någonstans att gå. Att ha människor att prata med, även om det är om något helt annat än det som krisen gäller. Att få spela lite fotboll för att skingra tankarna. Att omge sig med vännerna i bokcirkeln eller att få utlopp för känslorna i körsången.

Och det är inte bara i kris som det sociala sammanhanget spelar roll. Vi mår bra av sociala kontakter även när allt är som det ska.

Värna samhällsväven

Det finns så mycket mer att säga om föreningslivet som lägereld och skyddsnät. Om hur bra det är att öva sig i att förstå och jämka mellan olika perspektiv. Om hur de ibland ganska oklara rollerna i föreningslivet tränar oss i att förtydliga våra förväntningar på varandra och oss själva.

Om hur föreningslivet möjliggör att vi skapar helt nya verksamheter och förverkligar idéer som kommer inifrån och som vi skapar och styr tillsammans.

Och förstås om demokrati, konsten att mötas och fatta beslut, kompromissa och inkludera och se till att alla kommer till tals. Dessa färdigheter behöver vi mer av.

Den förening eller organisation som du är aktiv i (eller funderar över att bli aktiv i?) är viktigt. Inte bara för sakfrågorna utan för att den är en del av väven, där var och en av oss är en tråd. Väven som bidrar till mindre ensamhet och mer gemenskap. Som stärker vårt samhälle och bidrar till fred.

Engagemang och gemenskap kan se ut på många olika sätt, formella och informella. Allt behöver inte ha föreningsform. Men vårt föreningsliv, vårt starka ideella engagemang, är något att vara stolt över och värna.

Vad tänker du, tror du att föreningslivet kan spela roll i en större samhällsgemenskap? Vad kan vi göra för att värna väven?

Skriv gärna en kommentar om du vill!

Tack för att jag får skriva till dig. Vi hörs snart igen!

Varma hälsningar,

Lisa Moraeus