Vad ska jag tro på?

Kära läsare,

Idag vill jag skriva om tro. Och om ritualer, sammanhang, metaforer och symboler.

En gång när jag var liten frågade jag mamma om Gud fanns. Mamma svarade att varken hon eller pappa tror på Gud, men att många människor i världen tror att Gud finns och att jag får bestämma själv vad jag tror.

Ett mycket diplomatiskt och samtidigt ärligt svar, med avsikten att lämna fältet öppet för mig att utforska min egen världssyn. Men mina barnaöron noterade förstås den underliggande sanningen: Gud finns inte. Men vi respekterar dem som tror det.

Med den utgångspunkten är det inte särskilt lätt att hitta fram till en genuin Gudstro, även om jag skulle vilja det.

Jag har i alla fall alltid varit fascinerad av tro. Framför allt av myterna, berättelserna, symbolerna. Texterna, ritualerna och föremålen med symbolisk kraft.

Religion är inte bara gudar

För de flesta handlar tro inte bara om frågan om vissa väsen eller entiteter utanför oss människor som finns eller inte finns, även om det förstår är grundläggande. Det handlar också om värderingar. Om hur vi ska navigera som människor i den här världen. Om ont och gott, om att välja rätt och värna om det som är viktigt. Om en värdegemenskap att stödja sig mot.

Tro handlar också om sammanhang, om att vara tillsammans. Inte bara med dem som delar vår tro här och nu utan också att känna gemenskap med alla som också tror, över hela världen – och att känna gemenskapens rötter tusentals år tillbaka i tiden. Delar av Svenska kyrkans ritualer är 3 000 år gamla. Tänk att tillsammans med andra göra samma saker, i samma ordning och med samma symboliska betydelse, som människor som vandrade på jorden i gammaltestamentlig tid.

Berättelsernas magi

Min hjärna gillar berättelser. Det gör ju alla människors hjärnor, de är utformade så. Men jag tror att min hjärna är alldeles extra förtjust i berättelser. Den gillar inte att hålla reda på detaljer som telefonnummer, glosor, kunganamn eller årtal. Men berättelser suger den i sig som en svamp.

Därför misstänker jag att jag minns fler bibliska berättelser och psalmtexter än många som går i kyrkan regelbundet. Jag blandar visserligen ihop personerna i berättelserna och kan verkligen inte komma ihåg i vilken biblisk bok berättelsen finns, men själva berättelsen minns jag.

Förra året lockade min vän Maria Ståhl med mig till Befriande bibelläsning i Skogslyckans församlingshem. Så här beskrivs Befriande bibelläsning:

Samtalet och delande av liv är själva navet i Befriande bibelläsning. Vi använder ibland även kreativa metoder med färg och form. Det utgår från att alla människor har en kunskap om Gud genom att vi finns till, även om vi inte alltid har ett språk för det. Genom samtal och övningar i grupp tolkar vi tillsammans texterna utifrån våra egna livserfarenheter och det samhälle vi lever i. Det här sättet att arbeta med bibeltexter har utformats av CEBI, ett ekumeniskt bibelinstitut i Brasilien.

Grunden i metoden är att vi tolkar tillsammans. Även om prästen då och då bidrar med viktiga tolkningsnycklar som att förklara i vilket sammanhang en viss berättelse utspelar sig och under vilka förutsättningar människorna i berättelsen levde, så har var och en sitt eget tolkningsutrymme. Det är våra erfarenheter, våra tankar och våra värderingar som står i centrum.

Du kan läsa mer på kyrkans hemsida.

Jag blev fast direkt. Det här är första gången på mycket länge som jag har deltagit regelbundet i ett kyrkligt sammanhang. Och jag känner mig märkligt nog hemma.

Tills jag kommer på mig själv med att tänka att de här texterna är lika heliga för mig som alla andra texter. Att vi lika gärna skulle kunna läsa Harry Potter (tips: här är en podd där Harry Potter-texter läses med metoden Sacred Reading eller Lectio Divina). Då känner jag mig plötsligt utanför igen. Och avundsjuk på de andra, som (inbillar jag mig) har en tro som är på riktigt och läser Bibeln som Guds ord, i någon form.

Sidospår: Det är klart att Bibeln är mer intressant än böckerna om Harry Potter. Bibeln består av historiska texter och ger en helt unik möjlighet att komma nära människor som levde för tusentals år sedan. För att inte tala om hur Bibeln har påverkat och fortsätter påverka människor och världen vi lever i. Harry Potter är som ett obetydligt kommatecken i en hel romansvit, i jämförelse.

Är Gud en metafor?

Men vad tror jag då? Jag tror att livet är heligt. Hur kan jag tro det om jag inte tror på Gud? Jo tack, det går alldeles utmärkt. Jag tror också på att vi vandrar runt på ett litet, litet klot i universum och att det är hisnande att tänka på. Och jag tror på människorna, trots allt.

Och så tänker jag att det finns en slags livskraft. Jag vet inte vad det är. Något som gör att hela vårt universum vill liv. Att liv uppstår och upprätthålls på de mest osannolika sätt, under de mest omöjliga förutsättningar. Och ibland tänker jag att människors kreativitet, min kreativitet, min skaparkraft och skaparlust, hänger ihop på något sätt med den där livskraften.

När någon pratar med mig om Gud som om Gud vore en person och säger saker som “Gud vill…” eller “Gud har en plan för dig” eller “Gud älskar dig”, då är det som att jag helt enkelt inte förstår vad det betyder. Jag skulle ha mycket lättare att ta till mig om någon sa “May the Force be with you”, till exempel. That makes sense.

I en standup citerar komikern Pete Holmes författaren Joseph Campbell och Barry Taylor, manager för bandet AC/DC, som ett försök att förstå Gud:

My God is not an old man in the sky. It’s a metaphor for a mystery that absolutely transcends all categories of human thought, including being and nonbeing, but that’s too many word for the back of a quarter. /Joseph Campbell

God is the name of the blanket we put over the mystery to give it a shape. /Barry Taylor

Holmes fortsätter med att fråga sig: borde jag inte ha lärt mig det där i kyrkan istället?

Inte vet jag, borde han det? Är detta en syn på Gud som kyrkan skulle instämma i? För i så fall skulle jag nog eventuellt kunna gå med på att jag tror på Gud. Kanske.

Esoterism, ett radband och en häxa på Youtube

Under vårterminen förra året gick jag en kurs om västerländsk esoterism på Linköpings universitet, bara för att jag ville det. Det var en kort kurs, men vi hann fördjupa oss ganska väl i begrepp och inriktningar som ockultism, alkemi, spiritism, teosofi, satanism, paganism och new age.

Det är inte helt enkelt att definiera begreppet esoterism, men ett sätt närma sig det är att konstatera att det som förenar många av dessa riktningar är att de är en slags motvikt mot både etablerad religion och vetenskap. De närmar sig mysteriet på egen hand, i marginalerna, utanför den etablerade kyrkan. På gott och ont, ska väl tilläggas.

Jo, jag har också virkat ett eget radband av katolsk modell och använder det nu för att för andra gången vara med när Youtube-häxan Kelly-Ann Maddox leder en Novena, en nio dagar lång böneritual till Jungfru Maria. Kelly-Ann tar avstamp i sin irländsk-katolska bakgrund men har naturligtvis skrivit om bönerna en smula. Det är en spännande resa.

Förutom de återkommande bönerna så ingår varje dag en unik bön, med ett särskilt tema. Idag var temat att våga stå upp för det du tror på och att säga det som behöver sägas, även när världen är skakig och det kan kännas farligt att sätta ord på det du känner. Kelly-Ann är inte bara häxa utan också aktivist för mänskliga rättigheter. Bönens ord fyllde mig med kraft och mod.

Jag fortsätter sökandet. Strävan efter att förena min starka längtan efter mening och magi med en ganska fast rotat sekulär världssyn.

Vad tänker du om allt detta? Har du en tro och är den självklar för dig? Är du en av dem som tillhör ett sammanhang som delar tro, eller är du en sökare som jag, som hela tiden formulerar och omformulerar det du tror på?

Som vanligt: tack för att jag får skriva till dig. Det betyder så mycket. Och tack för att jag får använda de här texterna till att tänka högt och försöka fånga in vad det nu är som behöver formuleras. Tack för att min röda tråd får leda mig hit och dit och i kringelikrokar.

Vi hörs snart igen.

Varma hälsningar,

Lisa Moraeus 🌸