Additionsstress kallas det visst.

Att skrolla i Facebookflödet och lägga ihop alla bilder av badande barn i solnedgång, jordgubbstårtor, vackra klippor, segelbåtar, paraplydrinkar och kanelbullar, skogspromenader, cykelsemestrar, vandringsleder i Spanien, Almedalsmingel, hundvalpar och nykläckta kycklingar, New York-resor, Pride-partyn och fågelskådning i gryningsdimma.

Att lägga samman allt och sedan jämföra sitt eget futtiga liv med summan av kardemumman. Alla vet att det inte är en rättvis jämförelse, att lägga samman alla sina facebookvänners respektive höjdpunkter och tänka att de tillsammans representerar en lycklig (lyckad) sommar.

Det hjälps inte. Känslan av att missa något, att gå miste om något, att inte vara med där det händer och att min semester inte är riktigt sådär härligt aktiv och samtidigt...

Note to self: Lisa, du ska få ett uppdrag under denna midsommarhelg. Det är ganska enkelt. Det går till så här:

Tänk om det är sant som folktron säger, att magin är extra stark den här tiden på året. Tänk om slöjan mellan det som är och det som är möjligt är extra tunn just nu, om dörren står på glänt. Om det inte bara är naturens skaparkraft som blomstrar utan också din egen. 

Tänk om du just nu har förmåga att höra din inre röst extra starkt. Kanske är den inte verbal och välformulerad, kanske är det bara en ton, en längtan, en lins som ger midsommarkvällen en djupare blå nyans när du letar efter sju sorters blommor. 

Uppdraget är: Stanna upp ibland och lyssna. Känn. Låt längtan djupt inom dig sjunga, få resonans.  

Det är allt. Du har semester. Du...